Vita tisdagen

Det är tisdag morgon.

En sådan där morgon där ljuset känns lite annorlunda. Inte starkare, inte svagare – bara renare på något sätt. Som om det inte försöker övertyga, utan bara visa.

Vi är kvar i stilla veckan och idag – vita tisdagen.

Jag har alltid tyckt om den där tanken. Att en dag kan bära en färg. Att vi människor en gång i tiden behövde det, kanske mer än vi gör nu. Blått för stillhet. Vitt för klarhet.

Och just idag handlar det om det där vita.

Inte som något perfekt. Inte som något fläckfritt, utan som något avskalat.

Som när man sitter ensam vid köksbordet på morgonen, innan huset riktigt vaknat. När kaffet fortfarande är det enda som ryker. När tankarna inte hunnit bli så många ännu.

Då finns det en sorts sanning i rummet.

Inte den stora. Inte den som förändrar allt.

Men den som säger: det här är du. Det här är ditt liv. Just nu.

I berättelsen om stilla veckan är det här dagarna då orden väger tyngre. När det som sägs inte längre kan tas tillbaka. När det inte finns tid att linda in saker längre och jag undrar ibland hur ofta vi själva vågar vara där.

I det enkla. I det raka.

Vi lever ju annars så mycket i det motsatta. I det som fyller ut. Det som låter. Det som distraherar. Det som gör att vi slipper stanna kvar i det som egentligen betyder något.

Men vita tisdagen gör något annat.

Den drar ner volymen. Den låter det viktiga stå kvar och kanske är det därför den känns så stillsam. Inte tom, utan tydlig.

Jag sitter kvar en stund till innan dagen tar fart. Låter tankarna landa utan att jaga vidare. Försöker inte formulera något stort, inte skriva fram något som måste bli bra.

Bara vara i det som är.

För ibland är det inte i de stora insikterna vi hittar oss själva.

Utan i de där stilla morgnarna, när allt onödigt har lagt sig och det som är kvar faktiskt räcker.