Vita tisdagen och brorsans födelsedag
- Kalle Levin
- 15 apr.
- 2 min läsning
Idag är det vita tisdagen. Det är också min brors födelsedag – kanske är det just därför han är särskilt närvarande i mina tankar denna morgon. För ett par år sedan hade vi ett samtal om stilla veckan, och just denna tisdag i synnerhet. Sigge är präst och har koll på sånt. Jag minns det ännu.
Vi pratade om berättelserna kring påsken – om vad som hände dag för dag. Jag tog upp något min fröken berättade när jag gick i trean i lilla byskolan i Torp. Något om ett olivträd. Hon sa att Jesus höll sitt sista tal där, och att han lyfte en gren som en symbol för det som skulle komma. Men när jag nämnde det för Sigge, rättade han mig varsamt – det handlade nog om ett fikonträd, sa han, och hänvisade till Matteus 21. Jag frågade aldrig om olivkvisten, men det samtalet blev ett slags frö, som har vuxit vidare i mina tankar.
Det är märkligt vad man minns. Hur vissa saker, som man lärde sig för snart femtio år sedan, fortfarande kan leva kvar. Jag ser min fröken framför mig. Hur hon byggde upp en förväntan inför högtiderna genom att läsa för oss, berätta, låta oss bygga och pyssla. På så sätt lärde vi oss om påsken. Inte bara om ägg och harar, utan om själva berättelsen. Om hur tisdagen i stilla veckan enligt traditionen är den dag då Judas bestämde sig för att förråda Jesus. För trettio silvermynt.
Tisdagen i stilla veckan är ofta en dag som passerar utan uppmärksamhet. Men för den som stannar upp finns det mycket att fundera över. Förräderi. Förlåtelse. Försoning. Jesu kärlek och uppoffring. Många kyrkor har gudstjänster denna dag – stilla, eftertänksamma, fyllda av bön. En chans att reflektera över tro, handling och mening.
Jag minns också hur jag och min bror fortsatte samtalet om att vara utvald. Att vara den som bär en uppgift som kanske inte är enkel, men som måste göras. Vi pratade om offer – och hur centralt det är i nästan alla religioner. Det där har stannat hos mig. Tanken på vad det innebär att offra något. Att välja bort för något större. Eller att vara den som inte har något val, men ändå går vägen fullt ut.
Det blev en konversation som rörde vid något djupt. Något jag har burit med mig sedan dess. Och idag, när det är vita tisdagen – och Sigges födelsedag – kommer allt tillbaka. Samtalet, minnet, betydelsen. Och tacksamheten över att ha en bror att prata med om sånt här.
Grattis på födelsedagen, Sigge.
