Vägen hem och det som händer sen

Buss. Tåg. Och så en buss till. Jag är på väg hem från Varberg. Det är något med att resa kollektivt som alltid utmanar mig. Inte så mycket tålamodet, även om det ibland sätts på prov, utan mer rytmen. Tempot. Att inte själv ha handen på ratten, kontrollen över stoppen, över när man ska stanna till för att andas. Men jag håller mig lugn. Ser ut genom fönstret, låter tankarna vandra.

Varberg var fantastiskt. Men det är Varberg ju alltid. Det blev ett fint firande, vackert väder, havsdoft i luften. Ett sånt där dygn man sparar i kroppen. Inte för att det hände något stort, men för att det kändes.

Nu är jag hemma. Och det ska sägas – det är ganska skönt det också. Att komma in i hallen, packa upp. Lägga saker på sina platser igen. Släppa ut resans ljud genom ett fönster. Hänga av sig staden och plocka fram tystnaden.

Jag sätter mig med en kopp kaffe och fortsätter läsa Prästungen av Göran Tunström. Den boken har följt mig genom de senaste dagarna, och jag märker att jag närmar mig slutet. Det är något med hans språk – hur han liksom pratar direkt till mig, från insidan. Inte genom stora gester eller dramatiska svängar, utan genom små, precisa rörelser. En mening här, en bild där, som stannar kvar långt efter att jag slagit igen boken för kvällen.

Jag fastnar vid hans beskrivningar av barndomen, av sorg, längtan, och den där känslan av att stå utanför och titta in. Eller kanske tvärtom – att stå mitt i livet och inte riktigt förstå vad man ser. Och hur han skriver om pappan. Prästen. Den där väldiga gestalten som både bär och tynger. Det är lågmält, men ändå så fullt av liv. Som att han hela tiden bär på en sträng till fiol – och varje ord får ljuda klart, men försiktigt.

Det är en berättelse jag inte vill att ska ta slut. Men snart gör den nog det.

Och sen får jag resa vidare – hemma, men lite mer fylld än innan.