Väntan på det vackra

Idag kom snön. Tyst, nästan urskuldande, som om den visste att vi redan haft nog av väta och mörker och trötthet. Jag stod vid köksfönstret och såg hur de första flingorna la sig försiktigt på balkongen, som små vita löften.

Och jag undrar… är regnperioden över nu? Är sjukdomstiden det också? I det här huset har det varit sjukt länge nog. Vi har hostat oss igenom dagarna, tappat röster och ork och ibland också tålamod. Det är som om tiden har gått i cirklar och allt annat fått stå på paus.

Jag tänker ibland på Porto. Jag älskade den staden – ljuset, gränderna, dofterna, men jag blev nog aldrig färdig där. Det finns berättelser som fortfarande ligger kvar mellan stenarna, som aldrig fick komma fram. När jag kom hem fanns varken tid eller kraft att öppna dem igen, och kanske var jag rädd att de inte skulle kännas likadana när jag väl tog i dem.

Och så har jag inte bloggat på evigheter. I sanningens namn har jag inte gjort så mycket annat heller. Men det finns en önskan som aldrig riktigt tystnar: att skriva om det vackra. Inte för att livet alltid är vackert, utan för att jag behöver det just nu.

Det fula kan också ha sin skönhet, det slitna och sjaskiga bär sina egna berättelser och jag brukar ofta vända tillbaka dit i mina ord. Men i kväll… nej. I kväll vill jag ha det rent vackert. Stillheten. Ljuset som lugnar. Snön som faller.

Jag försöker hitta rätt musik, rätt känsla. Efter några misslyckade försök landar jag som så många gånger förr i Van Morrison. Och så går kvällen, lugnare än jag väntat mig.

Jag sitter tyst och tänker på de ledsna, de sjuka, de missförstådda och de besvikna. De finns alla nära mig just nu. Det känns som om det tända ljuset bär på en tanke jag inte hittar orden för.

Och så ser jag in i lågan och ber.

En tyst bön om försoning.

Om kärlek.

Om förlåtelse.

Om nåd.