Väntan på något annat

Det är söndagen den tjugonionde mars.

Jag står ute med en kopp i handen. Den värmer mer än den smakar just nu. Det är kallt. Inte den där friska, krispiga kylan som biter lite lagom i kinderna, utan den där som smyger sig in. Som lägger sig över allt. Som gör att man drar upp axlarna en aning utan att riktigt tänka på det.

Himlen är tung. Grå. Som om den inte riktigt har bestämt sig för om den vill släppa taget om vintern eller inte. Det pratas om bakslag. Om snö som är på väg in igen. Som om någon där uppe ångrat sig.

Och vi som väntar.

Vi väntar så mycket på april.

På ljuset som stannar kvar. På kvällar som inte tar slut för tidigt. På ljudet av något som börjar igen. Grus som knastrar, fåglar som vågar lite mer, dörrar som öppnas utan att man tvekar.

Men ändå känns det så långt borta.

Det är så det är. Hur vi alltid befinner oss lite före oss själva. Redan i nästa månad. Redan i nästa årstid. Redan i det som ska komma, istället för det som är.

För här är vi.

I slutet av mars.

Med en kopp i handen. Med träd som fortfarande står nakna. Med en himmel som inte riktigt släpper igenom solen. Med en känsla av att något är på väg – men inte riktigt än.

Kanske är det just det som är livet.

Inte april.

Utan väntan på april.

Och någonstans i den där väntan finns något stilla. Något som inte vill skyndas på. Något som säger att allt har sin tid, även det som känns långt borta.

Jag tar en klunk till.

Den har kallnat lite nu.

Precis som luften. Precis som dagen.

Men ändå finns det något där.

En föraning.

Att det kommer.