Ännu en morgon i Utah

Det är ännu en sådan där morgon när världen vaknar långsamt omkring oss. Himlen är svart över taken, kaffet är hett i muggen, och kroppen lite stel men fylld av något som liknar energi. Kanske är det jetlagen som ännu inte släppt taget – men i denna intensiva tid, där vi dragit upp tempot och landat i en ny rytm, känns det nästan som en välsignelse. Det gör det lättare att komma iväg, att möta dagen innan världen hunnit sätta sig till rätta.

Vi pratar om gårdagen. Om timmarna i Zion. Det vackra ljuset där inne i bergen. De röda klipporna, de svindlande stigarna, doften av solvarm sandsten. Hur kroppen kände av varje höjdmeter. Det var en sån där dag man vill spara, som ett vykort man aldrig skickar.

Och så kommer vi tillbaka till bröllopet. Det är svårt att låta bli. För fortfarande är det som om allt glittrar lite mer än vanligt. Det där ögonblicket i det lilla kapellet, med Elvis och löften och skratt. Det var så oväntat vackert.

Och nu kan vi konstatera att vi fick ”fler bröllopsgäster” än vi någonsin kunnat ana. Nästan 10 000 har sett vår ceremoni via livesändningen på Facebook. Det är hisnande. Tänk att något så litet och nära kunde nå så långt.

Bilderna har också kommit. Många. Väldigt många. Men de blev faktiskt riktigt bra. Fångade stunder och blickar som vi själva knappt hann uppfatta i stunden. Det ska bli fint att sätta sig ner i lugn och ro och bläddra genom dem. Skratta åt vissa, le ömt åt andra. Och sedan välja ut. Beställa. Spara.

Men det är senare.

Nu är det morgon. Ännu en. Och vi är på väg.