Året som bar, även när kroppen inte gjorde det

Det är fredag kväll och jag sitter här med den där stilla känslan av att en helg håller på att öppna sig. Tankarna vandrar tillbaka till i onsdags – dagen då jag försökte komma igång att träna igen efter dagar av hosta och feber. Kroppen kändes redo, nästan ivrig, men hostan ville annat. Det är märkligt hur något så litet kan kasta om hela ens balans. Jag tappar humöret av det där. Inte av sjukdomen i sig, utan av att hållas borta från mattan, från stämningen, från känslan av att få kasta och känna rytmen i rummet.

Men det fina är att även detta hör hemma i helheten. För på det stora hela har 2025 kanske varit mitt allra bästa år i livet. Det är nästan paradoxalt – hur ett år kan rymma både det mest kraftfulla och det mest frustrerande på samma gång. Knärehaben som drog ut på tiden, hostan som parkerat som en ovälkommen gäst i bröstet, och ändå… allt det andra som bar, lyfte, överraskade.

Kanske är det så ett riktigt bra år ser ut när man tittar lite närmare: inte perfekt, inte friktionsfritt, men rikt. Ett år där man märker vad som betyder något just för att det ibland tas ifrån en. Ett år där man påminns om att kroppen är både ett verktyg och en följeslagare, och att den – precis som livet – har sina perioder.

Och när jag tänker på att jag inte kunnat vara med på mattan som jag velat, inte kunnat känna den där ordlösa pulsen som uppstår mellan människor som tränar tillsammans, så blir det ändå tydligt hur mycket det betyder. Frånvaron förtydligar det närvaron ibland tar för givet.

Det här året, som nu långsamt rundar av, har lärt mig mer tålamod. Mer lyhördhet. Mer tacksamhet, faktiskt. Det har visat mig att även de skruvade perioderna har en plats, och att det ofta är i pausen – när man tvingas stå bredvid – som man förstår vart man egentligen är på väg.

När hostan väl släpper och jag kliver in på mattan igen, hel och närvarande, då vet jag att 2025 inte kommer kännas som ett år av hinder. Utan som ett år som gav perspektiv. Ett år som formade mig lite till. Ett år där det bästa och det svåra samsades, och där helheten – trots allt – blev något jag känner mig djupt tacksam över.

En rätt fin tanke att bära med sig in i helgen.