Året var 1978 – och vi flyttade hem

Det är fredag kväll och jag står utanför mamma och pappas hus i Ellenö. Det är kallt, lite snö på marken och novembermörkret börjar lägga sig över samhället. Bakom mig står det röda huset som pappa började bygga 1977 och som stod färdigt året därpå. Ett hus som har varit en del av mitt liv i snart femtio år.
Det har blivit något av en tradition att jag åker hit på fredagarna. På väg hem från jobbet svänger jag in för en pratstund med mamma och pappa. Ibland blir det en kopp kaffe, ibland bara lite prat om veckan som gått, om sådant som hänt och sådant som kanske aldrig kommer att hända. Det är egentligen inget märkvärdigt. Men jag har börjat förstå att det är just de där till synes omärkvärdiga stunderna som en dag kommer att vara bland de mest värdefulla.
Ikväll har jag tänkt på året då vi flyttade hit. 1978.
Jag var nio år när året började och skulle fylla tio i november. Vi lämnade Håmule och flyttade in till samhället Ellenö. För ett barn var det förstås en ganska stor förändring. Ett nytt hus, grannar, nya omgivningar och ett nytt kapitel i livet. För mamma och pappa måste det ha varit något ännu större. Två unga människor, pappa precis trettio år, mamma inte där ännu, som hade byggt sitt eget hus och nu skulle skapa ett hem för sin familj.
Jag undrar ibland vad de tänkte när de för första gången låste upp dörren till det färdiga huset. Om de kände stolthet, lättnad eller kanske oro över allt som fortfarande skulle betalas och ordnas. Förmodligen lite av varje. Det är ju så livet brukar vara.
Men hur såg egentligen världen ut det där året? Vad hände i Sverige medan pappa färdigställde huset och vi packade våra saker i Håmule? Jag blev nyfiken och har ägnat en del av fredagskvällen åt att läsa om 1978.
Och vilket år det var.
I Sverige hette statsministern Thorbjörn Fälldin när året började. Han hade två år tidigare brutit socialdemokraternas långa regeringsinnehav och bildat en borgerlig regering. Men det var ingen enkel tid att regera. Kärnkraften hade blivit en av landets stora stridsfrågor. Hur skulle Sverige få sin energi i framtiden? Var kärnkraften lösningen eller ett hot? Diskussionerna gick heta vid köksbord, på arbetsplatser och i riksdagen. I oktober sprack regeringen och Fälldin avgick. Ola Ullsten tog över som statsminister.
Det är nästan lite fascinerande att tänka på hur mycket som förändrats sedan dess och samtidigt hur mycket som är sig likt. Vi diskuterar fortfarande energiförsörjning, politiska motsättningar och vilken sorts samhälle vi vill lämna efter oss.
Sverige var ett annat land 1978. Vi hade två tv-kanaler, och när ett populärt program sändes kunde stora delar av befolkningen sitta framför sina apparater samtidigt. Telefonerna satt fast i väggen och ville man få tag på någon fick man helt enkelt ringa hem och hoppas att personen var där. Nyheterna kom med morgontidningen, radion och Rapport eller Aktuellt. Det fanns ingen möjlighet att ständigt kontrollera vad som hände i resten av världen.
Och kanske var det också därför världen ibland kändes lite större.
På radion spelades ABBA. Take a Chance on Me blev en av årets stora internationella framgångar. Bee Gees och musiken från Saturday Night Fever hördes överallt. Grease hade biopremiär och John Travolta och Olivia Newton-John blev symboler för en hel musikalisk epok. Samtidigt fanns Bruce Springsteen där med albumet Darkness on the Edge of Town, en skiva som jag långt senare skulle komma att uppskatta för dess berättelser om vanliga människor, deras drömmar och kampen för ett bättre liv.
Och Bob Dylan gav ut Street-Legal. Det var ett annat Dylan än den unge protestsångaren från sextiotalet. En artist som hade levt, förändrats och börjat betrakta tillvaron från nya perspektiv. Kanske är det just därför hans musik fortsätter att betyda så mycket för mig. Den följer på något sätt med genom livet.
På idrottssidorna kunde vi läsa om Björn Borg, som vann både Franska öppna och Wimbledon 1978. Ingemar Stenmark tog dubbla VM-guld i Garmisch-Partenkirchen. Två svenska idrottsmän som fick ett helt land att känna stolthet. Jag minns hur stora de var under min uppväxt. Hur man kunde samlas framför televisionen för att följa ett slalomåk eller en tennismatch. Det var något alldeles särskilt med de där gemensamma ögonblicken.
Men ute i världen var 1978 långt ifrån bara musik, film och idrott.
Det kalla kriget präglade fortfarande relationerna mellan öst och väst. USA leddes av Jimmy Carter och Sovjetunionen av Leonid Brezjnev. Europa var delat av en järnridå och i Polen, ett land som senare skulle få en särskild betydelse för mitt eget intresse för historia, levde människorna fortfarande under kommunistiskt styre.
I oktober valdes polacken Karol Wojtyła till påve och tog namnet Johannes Paulus II. Det var en historisk händelse, inte minst för människorna bakom järnridån. Ingen kunde då fullt ut veta vilken betydelse hans påvedöme skulle få under de kommande åren.
I Mellanöstern möttes Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin under den amerikanske presidenten Jimmy Carters ledning. Samtalen resulterade i Camp David-avtalen i september. Mitt i en värld fylld av konflikter fanns åtminstone ett försök att skapa fred.
Och i juli föddes Louise Brown i England. Världens första barn som kommit till genom provrörsbefruktning. Något som då närmast framstod som science fiction skulle med tiden ge miljontals människor möjligheten att bli föräldrar.
Det är märkligt hur historien fungerar. Medan stora beslut fattades i Washington, Moskva och Rom stod pappa hemma i Ellenö och arbetade med vårt hus. Medan världens ledare diskuterade fred och kärnvapen skulle det väljas tapeter, sättas upp lister och ordnas med allt det där som hör till ett nybygge.
Och någonstans mitt i allt detta gick en nioårig pojke omkring och försökte förstå sin egen lilla värld.
Jag minns inte allt från flytten. Minnen fungerar ju inte som fotografier som förblir oförändrade. De bleknar, blandas med berättelser man hört och får ibland nya färger med åren. Men jag minns känslan av barndomen. Att världen på något sätt var överskådlig. Att mamma och pappa fanns där och att det mesta som verkligen betydde något rymdes inom ett ganska litet geografiskt område.
Nu har det gått 48 år.
Jag står framför samma hus. Pappa, som en gång byggde det med framtiden framför sig, bor fortfarande kvar tillsammans med mamma. Själv har jag hunnit bli vuxen, bilda familj, få barn och barnbarn. Jag har rest, arbetat, skrivit böcker, upplevt glädje och sorg och sett världen förändras på sätt som ingen av oss kunde föreställa sig 1978.
Ändå finns huset kvar och på fredagarna åker jag fortfarande dit.
Det är nog det som berör mig mest när jag tänker på det. Att historien inte bara finns i böckerna eller i de stora händelserna som förändrade världen. Den finns också i ett rött hus i Ellenö. I väggarna som pappa byggde. I köket där så många samtal har förts. I alla födelsedagar, jular, vardagskvällar och söndagsmiddagar som passerat genom åren.
1978 var ett år då världen fortsatte att förändras. Regeringar föll, fredsavtal skrevs, nya medicinska möjligheter öppnades och musik skapades som vi fortfarande lyssnar på.
Men för mig var det framför allt året då vi flyttade hem och när jag nu står här denna kalla novemberfredag, nästan ett halvt sekel senare, tänker jag att det kanske är just så vi borde betrakta historien lite oftare. Inte bara genom det som hände ute i världen, utan också genom det som hände hemma hos oss själva.
För medan världen skriver sin stora historia pågår hela tiden miljontals små berättelser. Om människor som bygger hus, uppfostrar barn, arbetar, hoppas och försöker skapa sig ett gott liv.
De berättelserna hamnar sällan i historieböckerna.
Men ibland är det just de som betyder allra mest och jag tänker, när jag lämnar mamma och pappa och åker hem denna fredag, att det är en ynnest att fortfarande kunna svänga in på den där uppfarten och säga hej.
Till huset som pappa byggde och till människorna som gjorde det till ett hem.