Året är 1948

På bilden Jag och min far Willy och vår vän Dixie

Den 14 januari föds min pappa.

Vintern är sträng, men världen står inför något nytt. Andra världskriget är slut, men dess skugga ligger fortfarande tung över Europa. Samma år antas FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Staten Israel utropas. Berlin delas och luftbron håller staden vid liv. Det kalla kriget har ännu inte fått sitt namn, men fronterna håller redan på att dras upp.

I Sverige är tiden annorlunda.Här bygger man. Inte murar – utan framtid.

1948 är året då barnbidraget införs. Ett tydligt tecken på att folkhemmet inte längre bara är en idé, utan något som ska märkas i människors vardag. Det är ett land som vill framåt, som tror på arbete, ordning, sammanhållning. På trygghet.

Och mitt i detta föds han. Min pappa.

Han växer upp i ett Sverige där händer används till att bygga, laga, bära. Där kunskap sitter i kroppen. Där man inte alltid pratar så mycket – men gör desto mer. Ett Sverige där man klarar sig. Där man håller sitt ord. Där man står stadigt, även när det blåser.

Musiken som ljuder dessa år är fortfarande swing, schlager och orkestrar. Alice Babs, Sven Arefeldt, toner som strömmar ur radion i vardagsrum där kvällarna är stillsamma. Det är före rock’n’roll, före tonårsuppror, före allt det där som senare ska skaka om världen igen. Ännu är rytmen lugn. Jordnära.

När jag tänker på honom nu, inför hans födelsedag, kommer bilden tillbaka.Den där bilden.

Han sitter i hängmattan.Jag är där.Och Dixie – vår hund – som binder ihop ögonblicket till något större än tiden själv.

Det är sommar.Gräset är högt.Skogen står stilla i bakgrunden.

Allt det där som var hans liv – och som blev mitt.

För pappor sätter ofta sina spår utan att märka det själva. I hur man står. Hur man tittar. Hur man är tyst på rätt ställen. Hur man bär ansvar utan att göra väsen av det. Och när jag ser på bilden ser jag inte bara tre figurer i en hängmatta – jag ser överföring. Ett arv. Ett sätt att vara i världen.

I dag fyller han år. Ytterligare ett år sedan 1948.

Och jag tänker att det är något vackert i att vara född just då. I en tid när världen behövde stadga. När det som byggdes skulle hålla länge. Precis som han.

Året är 1948 och min pappa kom till världen med det där stilla allvaret som inte ropar – men bär.