Året är 2002

Året är 2002. Världen har just klivit in i ett nytt årtusende och bär fortfarande spår av det som skakade allt. Ett år efter elfte september. Ett år då tryggheten inte längre tas för given, då nyhetsbilderna blivit mörkare, mer globala, mer påträngande. Samtidigt rullar vardagen vidare – långsammare än rubrikerna, men stadigt.

Och mitt i allt detta föds Eric.

Den 14 december. En vinterpojke. En pojke som redan innan han kom var efterlängtad – av oss föräldrar, förstås, men kanske allra mest av sin storasyster Marie. Hon hade väntat. Räknat. Förberett. Hon visste redan då något som vi vuxna ibland glömmer: att livet blir större när man delar det.

År 2002 var ett annat Sverige än det jag själv föddes i. Mobiltelefonerna hade börjat ta plats på köksbordet. Internet var inte längre något man kopplade upp sig mot – det var något som fanns. Musik laddades ner, cd-skivor stod fortfarande kvar i hyllorna, och världen kändes plötsligt mycket närmare än förr. Men när Eric kom var allt ändå sig likt på det viktigaste sättet. Ett barn i famnen gör tiden lokal igen. Den krymper världen till ett rum, ett andetag, ett hjärtslag.

Jag minns känslan. Att se honom där för första gången. Att förstå att nu är vi fyra. Att Marie inte längre var ensam i sin barndom, och att Eric redan från start var en del av något större än sig själv – en familj, en berättelse som redan pågick.

Eric växte upp i en tid av förändring, men också i en vardag fylld av det där som inte förändras: trygghet, skratt, musik som spelas lite för högt, middagar som ibland blev sena, samtal som fortsatte längre än planerat. Han blev tidigt sin egen person – med sitt sätt att se på världen, sin speciella humor, sitt lugn, sin närvaro. Och ändå alltid med Marie där, som storasyster, vän.

När jag tänker på 2002 nu känns det som ett år av övergång. Inte bara i världen, utan i vårt liv. Ett år då något slöts – och något annat öppnades. Eric blev inte bara ett barn som föddes. Han blev ett nav. Något att samlas kring. Något som gav riktning.

Idag fyller han år. Ytterligare ett varv runt solen. Ytterligare ett lager av liv, erfarenhet och tid. Och jag kan inte låta bli att tänka att oavsett hur stor världen blivit sedan 2002, hur snabb, hur splittrad, hur uppkopplad – så är det fortfarande samma sak som betyder mest.

Att han finns. Att han är den han är. Att vi fick vänta på honom – och att han var värd varje sekund.

Året är 2002.Och Eric kom till oss i en tid som behövde något hoppfullt.

Det gjorde vi också.