ÖGONBLICK

Jag minns inte dagar.

Jag minns ögonblick.

Dagarna flyter ofta ihop till ett enda långt band av rutiner, måsten och upprepningar. Morgnar då kaffet smakar likadant, vägar jag kört hundratals gånger, möten där orden nästan är identiska. Men mitt i allt det där vardagliga finns de små sprickorna i tiden – ögonblicken som sticker ut och blir till minnesmärken i själen.

Jag minns ögonblicket när jag för första gången såg någon jag älskade kliva av ett tåg. Det var inte tåget, inte stationen, inte vilken dag det var. Det var blicken, värmen, känslan av att allt kunde börja där. Jag minns ljudet av ett skratt som var så ärligt att jag förstod att jag aldrig skulle glömma det. Jag minns hur vinden kändes i ansiktet den där gången jag bestämde mig för att våga ta ett steg in i det okända.

Det är ögonblicken som förändrar allt. En hand som läggs på din axel. Ett samtal som får dig att inse att du inte är ensam. En tystnad som plötsligt fylls av mening. När vi tänker tillbaka är det inte hela dagar vi bär med oss, utan fragment, skärvor av tid som lyser starkare än allt annat.

Och kanske är det just där vi hittar riktningen för våra liv – i att se, känna och hålla fast vid de ögonblick som berättar för oss vilka vi är, vad vi längtar efter och vart vi är på väg.

För jag minns inte dagar. Men jag minns ögonblicken som fortfarande bultar som hjärtslag inom mig.