Ögonblicket då man förstår att man vuxit ifatt sig själv

Det finns stunder i livet som smyger sig på. De gör ingen scen, de ropar inte, de markerar inte sin närvaro. De bara dyker upp – ofta mitt i något vanligt – och stannar kvar som en varm efterklang man inte riktigt kan skaka av sig.

Som när man sitter i köket en tidig morgon och kaffet doftar som det alltid gjort, men man märker att man inte längre har bråttom.

Eller när man säger nej till något utan att känna skuld.

Eller när man står framför spegeln och inte letar fel, bara konstaterar: Det här är jag.

Det är ögonblicket då man inser att man vuxit ifatt sig själv.

Det tar tid att komma dit. Många år går åt till att springa efter sådant man tror att man måste hinna ikapp – förväntningar, ideal, röster som inte ens är ens egna. Man försöker bevisa för världen att man duger, att man är värd något, att man är på väg åt rätt håll.

Men så kommer den där dagen, helt oannonserad, då man märker att stegen inte längre jagar någon annans takt.

Man går i sin egen.

Och i den stilla insikten finns en sorts frihet som överraskar.

Inte triumf.

Inte stolthet.

Bara… lättnad.

Man inser att man inte behöver springa längre. Att det inte finns någon domare, ingen tävling, ingen publik. Att livet inte mäts i hur mycket man hinner – utan hur mycket man faktiskt lever.

Det är då man börjar förstå sitt eget värde på riktigt.

När man inte längre behöver höja rösten för att bli hörd.

När man inte längre jämför sig med någon annan.

När man inte längre låtsas vara någon man inte är.

Det är inte alltid en dramatisk förändring. Ofta är det ensamlagt känsla som byggts upp över tid.

Att man följer den där lilla magkänslan som viskar släpp det där nu.

Att man vågar vila.

Att man vågar välja sig själv.

Och kanske är det just det som är att växa ifatt sig själv – att komma dit där man en gång trodde att man borde varit, men utan all den stress man bar förr.

Att landa i ett liv som passar i ens egna kropp.

Jag tror att vi alla når den punkten förr eller senare. Inte som en final, utan som en början.

Som en dörr som öppnas inåt.

Som en försoning med allt man varit och allt man ännu ska bli.

Och när man står där, mitt i ett vanligt ögonblick som plötsligt känns större än man först förstod, inser man:

Jag är inte färdig.

Men jag är äntligen i takt med mig själv.

Och det… det är något att vara tacksam över.