Det är en sådan där grå morgon när världen känns dämpad, som om någon vridit ner både färgerna och ljudet. Temperaturen har letat sig upp över nollstrecket under natten och lämnat vägarna lömskt hala. Den sortens halka som inte syns, men som märks. Novemberhalka. Den värsta av dem alla. Jag sitter vid köksbordet och äter mina räkcrêpes – helgens lilla ritual. Ett stilla tecken på att arbetaveckan faktiskt är över, att något annat kan få börja ta plats. Det är en bra start på

Fredag kväll. Veckan sluter sig som en bok man läst färdigt för nu. Som om dagarna stannar till vid dörren, tar av sig skorna och säger: nu räcker det så här. Den här veckan har varit just sådan – inte dramatisk, inte särskilt högljudd, men ändå full av små saker som letat sig in under huden. Det är den tiden på veckan då man för första gången vågar släppa taget lite. Man lämnar det som inte blev gjort, man slutar vrida och vända på det som borde varit bättre. Man bara landar

Torsdag kväll. Dagen efter, men ändå mitt i allt. Den här dagen har burit på en slags efterklang, som om världen fortfarande vibrerar lite lätt av gårdagen. Inte högljutt, inte märkvärdig, bara stilla på ett sätt som nästan känns omtänksamt. Torsdagar har alltid haft en egen rytm. De står där – lite undanskymda mellan veckans tyngd och helgens löften – och håller ihop det som varit och det som ska bli. I dag kändes det extra tydligt. Som om tiden drog ett djupt andetag till

Onsdag kväll. Lite äldre, ett helt liv rikare. Det är märkligt hur en dag kan kännas både helt vanlig och samtidigt som en liten skiftning i jordaxeln. Jag sitter här nu med en tystnad som känns som ett kvitto på allt som var i dag. Ett slags efterslag i kroppen. Ett lugn som landar där det ska. Att fylla år i min ålder… det är inte längre fyrverkerierna man tänker på. Det är inte paketen eller tårtan eller hur många som skrev grattis. Det är något helt annat. Det är mer som

Det är den där sortens kväll som känns som en övergång, som ett andetag mellan två rum. Ute är världen på väg att skifta färg. Det börjar i luften – små vita löften som ännu inte nått marken, men som redan förändrar ljuden, tankarna, stegen. Snö är alltid ett preludium. En paus. Något som drar handen över axlarna på oss och säger: sakta ner nu. Jag sitter här med en mugg glögg som ångar i fönsterljuset. Det är tisdag, men det kunde lika gärna vara vilken dag som helst när mör