I dag påminde Facebook mig om 43 graders hetta, en säck över axeln – och en historia som fortfarande bränner. I dag dök ett två år gammalt minne upp från den resa jag gjorde tillsammans med Victor, Eric och Karl genom den amerikanska södern. Det var en resa genom ett landskap som jag så länge hade velat uppleva. Vägarna, musiken, maten, de små samhällena och alla de platser vars namn redan var fyllda av berättelser. Men det var också en resa genom en del av USA där historien

Som barn sa jag brandgul. Inte orange. Jag sa skär, inte rosa. Jag sa violett, inte lila. Och jag har funderat på något den senaste tiden. När slutade jag egentligen säga brandgul? Jag kan inte minnas det. Ingen berättade att ordet var omodernt. Ingen rättade mig. Ingen fattade ett beslut. Ändå försvann det sakta ur mitt språk. Någon gång längs vägen började jag säga orange, precis som alla andra. Kanske är det så språk förändras. Inte med buller och bång, utan nästan ljudlös

Det är lördag morgon. Kaffekoppen står bredvid mig och mina tankar är fortfarande kvar i går kväll. Det blev en sådan där kväll som inte hade någon plan från början. Det var jag, Eric och Karl, och någonstans under kvällen började vi lyssna på gamla inspelningar med Beer Drinking Boys. Låtar som spelades in för många år sedan. Det var länge sedan jag hörde en del av dem. Ännu längre sedan jag tänkte på hur de kom till. Men plötsligt var jag där igen. Jag berättade om studion

Det är fredag morgon. Den sista dagen i juli och jag tänker på hur vi alltid verkar stå med ena foten i dagen och den andra i morgondagen. När det är måndag längtar vi till fredag. När det är vinter drömmer vi om sommaren. När vi är mitt i semestern börjar vi fundera på hösten. Och när det är den sista juli börjar vi redan tala om augusti. Jag gör likadant. Jag tänker på bokprojekt som ska bli färdiga. På idéer jag vill skriva ner. På allt som väntar runt hörnet. Det är inget