Jag sitter och tänker på den 29 januari. På boksläppet. På att Sista vykortet från Manhattan snart inte längre bara är mitt arbete, utan något som ska möta sina läsare. Det finns fortfarande tid kvar innan dess jag har bestämt mig för att använda den tiden väl. Under dagarna i Alicante har jag, bland promenader och stilla morgnar, och framförallt sena nätter, börjat skriva på något som länge funnits i bakgrunden. En separat blogg inför släppet av boken. Inte om handlingen. I

Vi går mycket. Inte för att komma någonstans. Inte för att få ihop ett visst antal steg. Bara för att benen vill röra sig och tankarna behöver luft. Det är iallafall så som jag ser på det. I Alicante är det märkligt lätt att gå utan mål. Gatorna leder inte vidare till något viktigt. De leder bara vidare till nästa ögonblick. En skugga. Ett kafébord. Ett öppet fönster med röster som rinner ut. Hemma går jag ofta för att hinna. För att passa tider. För att ta mig mellan punkte

Det är morgon i Alicante .En sådan morgon som inte ställer frågor. Inte ber om svar. Inte vill bli något mer än just morgon. Jag sitter med frukosten framför mig. Det finns inget som måste hinnas ikapp. Inga punkter som väntar på att bockas av. Bara ett stilla nu, som får breda ut sig utan att be om ursäkt. Utanför rör sig staden långsamt. Någon drar upp en jalusi. Någon annan ställer ut stolar som om dagen redan vet var den ska ta vägen. Här känns det som att morgnarna inte

Vissa platser ställer inga frågor. De låter framtiden ligga kvar som ett öppet fönster. Här i Alicante kommer tankarna om det som väntar utan att kräva beslut. De knackar inte. De bara finns där, i utkanten av dagen. Som om de vet att de ändå får sin tid senare. Jag tänker på framåt, men utan brådska. På möjligheter snarare än planer. På riktningar snarare än mål. Det är befriande att inte behöva formulera allt, att inte behöva veta exakt vad något ska bli för att det ska få

Det är märkligt hur orden beter sig när ingen jagar dem. Hur de dyker upp först när man slutat kalla på dem. Här i Alicante har skrivandet fått en annan rytm. Inga tider att passa. Ingen tanke på resultat. Jag sätter mig ner och ser vad som händer. Ibland händer ingenting. Ibland öppnar sig något oväntat. Hemma är skrivandet ofta förknippat med ansvar. Projekt. Planer. Deadlines, även de som bara finns i mitt eget huvud. Här finns ingen som frågar vad texten ska bli. Den får