All The way home

Det finns låtar som stannar kvar i kroppen. Inte för att de var störst på topplistorna, utan för att de klev in i ens liv vid precis rätt tidpunkt – och vägrade lämna. Idag lyssnar jag på All The Way Home med Southside Johnny, och plötsligt är det som om hela slutet av 80-talet rullas tillbaka.

Det är något med rösten. Den där lite hesa, ruffiga känslan som låter som om den tillbringat halva livet på barer med för mycket rök och för lite sömn. Men också något varmt, innerligt. Nästan ömsint. Southside Johnny har alltid haft det där – själen, svetten, närvaron. Och när han sjunger "I'm driving all the way home..." så tror jag honom. Hela vägen.

Jag lyssnar på den där låten nu – All The Way Home – och kastas tillbaka. Till slutet av 80-talet. Till rum med repiga vinylskivor, till blandband och billig whiskey, till nätter som aldrig ville ta slut. Det var Southside Johnny, men också Little Steven, Willy DeVille, Joe Grushecky, Garland Jeffreys, John Cafferty and the Beaver brown band, ja till och med lite Delbert McClinton smög sig in. Alla de där som aldrig riktigt blev megastjärnor i Sverige, men som ändå fanns där för oss som letade efter något annat än det slätstrukna.

Southside Johnny, eller John Lyon som han egentligen heter, kom från samma kustlinje som Bruce. Asbury Park, New Jersey. Han var tidigt en del av det som kallades för The Jersey Shore Sound – en mix av rock, soul och rhythm & blues, ofta med blås, ofta med hjärta. Hans band, The Asbury Jukes, svängde så att man knappt stod still. Men just All The Way Home är något annat. En ballad. Skriven av Springsteen själv, men här framförd av Southside som om det är hans egen berättelse.

“I know what it's like to hold you close and have you turn away And I know what it's like to lie awake at nightJust hoping that you're okay”

Det är en låt om saknad, om att ändå försöka. Om att ta bilen och åka hela vägen hem – kanske inte för att man tror att det kommer gå, men för att man måste försöka. Den där sortens envishet som känns i bröstet. Inte smart, inte rationell. Bara nödvändig.

Och jag tänker på hur mycket musiken betydde då. Hur man letade efter skivor i skivbackar. Hur man lärde sig texterna utantill. Hur man delade med sig till kompisar som man visste skulle förstå. Hur man aldrig kände sig riktigt ensam så länge man hade ett par hörlurar och en sångröst som berättade det man själv inte riktigt kunde formulera.

Southside Johnny är en sån artist. En som inte behövde strålkastarljusen för att skina. En som bar sina sånger som gamla arbetsskjortor – slitna, men med stolthet. Och jag är glad att han fortfarande finns där. Att jag kan sätta på All The Way Home och känna att det fortfarande är sant.

För vissa låtar, vissa röster, vissa minnen – de går inte över. De åker med en, hela vägen hem.