Alldeles innan

Det är dan före julafton.

Den där märkliga dagen som inte riktigt räknas som vardag, men heller inte som helg. Som ett väntrum i tiden. Allt är nästan klart, men inte riktigt. Granen står där den ska, ljusen är framme, kylskåpet fullt av sådant som hör julen till. Ändå finns det en stillhet över dagen som jag alltid uppskattat mer än själva julafton.

Jag sitter med kaffe som hunnit kallna lite för snabbt. Utanför är världen dämpad, som om ljuden dragits ner några snäpp. Folk rör sig långsammare. Blickarna är mjukare. Det finns inget som måste bevisas just idag.

I bakgrunden snurrar den nya musiken från Zac Brown Band. Det är något med deras sätt att skriva låtar som alltid landar rätt hos mig. Varmt, jordnära, utan brådska. Musik som inte vill imponera, bara vara. Och just idag är det precis den stämningen jag vill befinna mig i.

Dan före julafton har alltid varit mer eftertanke än firande för mig. Det är då man minns året som gått. Inte i stora summeringar, utan i små bilder. Samtal som blev viktiga. Saker man inte hann. Saker man släppte taget om. Och sådant som faktiskt blev bättre än man vågade hoppas.

Det är också en dag då kraven tillfälligt tappar greppet. Ingen förväntar sig stordåd. Det räcker att finnas till. Att lyssna på musik. Att låta tankarna vandra utan att styra dem.

Imorgon är det julafton. Med allt det innebär. Men idag är något annat. En lågmäld paus. Ett andetag innan.

Och kanske är det just därför jag tycker så mycket om den här dagen. För att den inte kräver något. Den bara ger – tid, lugn och den där stilla känslan av att vara precis där man ska vara.