Det är annandag jul. En av de där dagarna som inte kräver något av oss. Som inte vill bli något särskilt. Och kanske är det just därför den rymmer så mycket. Julens magi, om den nu finns – och det gör den – bor sällan i det uppenbara. Inte i paketen. Inte i programmen. Inte i det där som ska bli rätt. Den finns någon annanstans. Den finns i efterklangen. I det som ligger kvar när julafton har klingat av och juldagen stillnat. När disken är undanplockad men samtalen fortfarand

Juldagen är för mig djupt stillsam. Som om världen drar efter andan och säger: nu räcker det. Nu får det vara nog. Efter allt det där som byggts upp – veckor av förväntan, dofter, listor, planering, minnen – kommer denna dag och lägger handen på axeln. Gårdagen blev precis så som man hoppas att en julafton ska vara. I Diseröd fick vi en julafton som rymde allt det där viktiga: värme, skratt, närvaro, mat lagad med omsorg och samtal som fick ta den tid de behövde. Inget uppjag

Förmiddagen får vara min. En sådan där sällsynt stund när ingenting pockar på uppmärksamhet, när tiden inte knäpper mig på axeln och ber mig skynda vidare. Kaffet har kallnat långsamt på bordet, ljuset faller snett genom fönstret, och jag sitter ensam med en bok som kräver just detta: stillhet. Det är Frödings samlade brev . Brev till vänner och ovänner, till släkt och förälskelser. Ett liv utlagt i papper och bläck. Inget putsat, inget tillrättalagt. Bara en människa som skr

Det är dan före julafton. Den där märkliga dagen som inte riktigt räknas som vardag, men heller inte som helg. Som ett väntrum i tiden. Allt är nästan klart, men inte riktigt. Granen står där den ska, ljusen är framme, kylskåpet fullt av sådant som hör julen till. Ändå finns det en stillhet över dagen som jag alltid uppskattat mer än själva julafton. Jag sitter med kaffe som hunnit kallna lite för snabbt. Utanför är världen dämpad, som om ljuden dragits ner några snäpp. Folk