Alltid mellan två resor

Grand Canyon , North rim

Det finns en tid efter att man har kommit hem, men innan man riktigt har landat. Väskan står fortfarande i hallen, halvt uppackad. På köksbordet ligger biljetter och kvitton som man ännu inte orkat slänga. Man vaknar mitt i natten och undrar i några sekunder vilken stad man befinner sig i.

Och innan man vet ordet av börjar nästa resa redan ta form. Inte alltid med bokade datum och biljetter, men som en tanke som dröjer sig kvar längst bak i huvudet. En doft från den förra resan kan väcka lusten igen – lukten av varm asfalt, havssalt på huden, nybakat bröd från ett kafé i en gränd.

Kanske är det så jag alltid levt – med ena foten i nuet och den andra redan på väg mot något nytt. Mellan två resor är man både hemma och på väg. Det är ett märkligt mellanrum där man fortfarande bär med sig den förra platsens färger och ljud, samtidigt som man börjar drömma om nästa.

Jag har insett att det inte alltid är själva resan som drar mest, utan möjligheten. Löftet om nya människor, nya gator, nya sätt att se världen. Och kanske är det därför jag trivs bäst i det där läget, när allt fortfarande är öppet och ännu inte format.

För i det mellanrummet finns både minnen och förväntan. Och det är där jag påminns om att världen alltid är större än kartan jag just lämnat bakom mig.