Vi trivs i Marrakech. Ljuset är klarare. Himlen större. Vattnet i poolen har den där nästan overkliga blå tonen. Jag står där med solglasögonen i handen och försöker ta in att det bara är några timmar hemifrån – och ändå en helt annan värld. Så här års är alternativen få om man vill ha riktig värme utan att flyga över Atlanten. Kanarieöarna, ja. Kanske. Men Marrakech är något annat. Här är det 23–26 grader mitt på dagen. Klar luft. Torr värme. Morgnar som är lite kyliga men f

Det är lördag i Marrakech, men egentligen är det inte platsen som är det viktiga just nu. Det är morgonstunden. Anette säger: "Jag tycker bäst om morgonen." Och jag kan inte annat än hålla med. Morgonstunden är som en hemlighet. Den tillhör dem som vaknar innan världen hunnit bli högljudd. Innan mobiltelefoner börjar surra, innan planerna tar över, innan dagen blir prestation. Här är det svalt. Ljuset är mjukt, nästan blekt. Det ligger över pelarna och de mosaikklädda väggarn

Torg är speciella. De är som världens vardagsrum. Här sitter historien på huk med en trumma i knät. Här klirrar metall mot metall och blir till rytm. Här möts blickar utan att man delar språk. Vi hamnade mitt i musiken. Inte som publik – utan som en del av den. Trumslagen gick rakt in i kroppen. De små metallklockorna, nästan hypnotiska i sin envisa puls. Färgerna som brinner mot den blå himlen. Rött. Grönt. Guld. Och mitt i allt – leenden. Det spontana är vackert. Inga bilje

Det finns länder där te inte bara serveras – det bjuds in. Jag tänker på när vi stod där under palmerna, klädda i blått som om vi ville smälta samman med himlen. I handen ett litet glas. Varmt. Sötdoftande. Myntan som nästan slår emot en innan man ens hunnit smaka. Den marockanska teceremonin är något helt annat än att bara hälla upp en kopp. Det är en rytm. Ett lugn. En respekt. Vattnet kokas. Sockret mäts inte snålt. Myntan trycks ner med omsorg. Och så den där rörelsen – n

I går gjorde vi något som fick världen att gunga – bokstavligen. Det är onsdag morgon nu när jag skriver det här. Ljuset letar sig in, kroppen är lite mör i muskler jag inte visste att jag använde, och jag tänker tillbaka på gårdagen med ett leende. Att sätta sig upp på en kamel är inte bara en turistaktivitet. Det är ett litet kliv ur sin egen bekvämlighet. Först den där tvekan när djuret reser sig – fram, bak, upp – och man undrar om man verkligen har full kontroll. Sedan i

Det är en riktigt härlig värme under dagen nu. Igår visade termometern 25 grader i skuggan och solen låg som ett mjukt, gyllene täcke över oss. Ljuset här är annorlunda – klarare, skarpare. Det är som om färgerna blir mer intensiva, som om himlen vill säga något. Men så fort solen sjunker förändras allt. Morgnarna är kalla. Kvällarna likaså. Det är det där typiska ökenklimatet – skoningslöst i sina kontraster. Hetta när solen står högt, kyla när den försvinner. Marken som brä

I dag skall vi ha en vilodag. En dag att göra ingenting. Inga utflykter. Inga måsten. Inga tider att passa. Bara vara. Här där ljuset faller mjukt genom trädkronorna och gräset fortfarande bär värmen från solen. Där eftermiddagen får sträcka ut sig utan att bli avbruten av notiser, kalenderpåminnelser eller ”vi hinner nog bara…”. Vi är så vana vid att fylla våra dagar. Upplevelser ska maximeras. Platser ska utforskas. Bilder ska tas. Restauranger ska testas. Det finns alltid

Hello Africa! Vi har landat nu. Resan som började i gryningen, med mellanlandning och väntan, har förvandlats till värme mot huden och ett ljus som är annorlunda än hemma. Klarare. Rakare. Nästan orubbligt. Det är härligt att kliva ut ur en flygplats och känna att luften bär på en annan rytm. En annan doft. En annan puls. Hello Africa. Redan första timmarna har gett oss färgerna – det djupa blå, det gröna, det röda i glasen som möttes i solen. Ett enkelt ögonblick vid poolkan

Jag vaknar senare än vanligt. Klockan är sju. Har sovit djupt. Så där tungt och stilla som man bara gör när kroppen förstår att den är trygg, att inget pockar på direkt. En ny dag, men utan brådska. Årets andra morgon, och året känns fortfarande öppet, formbart, nästan försiktigt. Kaffet blir dagens första sällskap. Varm kopp i handen. Alicante är vaken nu, men på sitt eget sätt. Röster längre bort. En frukostrestaurang som öppnar. Staden rör sig långsamt, som om den också so

Henrik Sjöfararen. Ett namn som nästan låter som en titel ur en gammal saga. Men han fanns på riktigt – en portugisisk prins som på 1400-talet stod vid Atlantens rand och blickade ut mot det okända. Han var inte själv någon sjöman, men han var den som fick andra att våga. Han byggde upp en hel rörelse kring upptäckarglädjen, en hunger efter att förstå vad som fanns bortom horisonten. Från hans centrum i Sagres skickades fartyg söderut längs Afrikas kust. Det var början på en

Vi gick längs floden i häromdagen, där vattnet glittrade som om någon strött ljus över ytan. Längs kajen satt en man med sitt staffli, en målare, klädd i keps och med en pensel som rörde sig långsamt över duken. Framför honom – Porto, med sina färger, sina nivåer, sitt liv. Han verkade inte måla det han såg exakt som det var. Istället målade han något av känslan. Lät himlen bli lite blåare, taken lite varmare, floden lite lugnare. Jag stod en stund och såg på, och tänkte att

Porto är en stad som binds samman av sina broar. Sju stycken lär det finnas, men det är framför allt en som fångar blicken – Dom Luís I-bron, med sin stålkonstruktion som spänner sig mellan flodens båda sidor som en båge av tid. Den är både vacker och vardaglig. Här går människor sida vid sida med spårvagnar och bilar, med vinden i håret och utsikten under fötterna. Jag stod där igår och såg ut över floden Douro, och tänkte att broar alltid handlar om samma sak – att ta sig ö

Det finns något stillsamt över portvin. Det påminner om tid. Om tålamodet som krävs för att något ska mogna, djupna, hitta sin karaktär. I går satt vi på en av stadens klassiska portvinshus längs Dourofloden. Glasen framför oss skimrade i olika nyanser – från rubinrött till bärnsten. Guiden berättade om hur vinet lagras, blandas, väntas på. Hur allt handlar om balans, om att låta naturen och tiden göra sitt. Jag tänkte på hur sällan vi själva gör just det – väntar in oss själ

Det är mitt i natten och regnet slår hårt mot fönsterblecket. Först tror jag att det är vinden som fått fäste i byggnaden, men när jag lyssnar närmare hör jag det där tunga, rytmiska ljudet av vatten som faller mot sten. Porto vilar, men himlen verkar ha andra planer. Jag går upp, drar på mig tröjan och lämnar rummet. Trappan ner mot receptionen luktar gammalt trä och rengöringsmedel. I lobbyn är det tomt, förutom nattportieren som nickar tyst när jag passerar. Jag sätter mig

Jag tillbringar morgonen med att förkovra mig i Portugals sjöfartshistoria. Kanske är det för att jag själv är på väg dit snart, eller för att något i mig alltid dragits till de människor som inte stannade kvar när horisonten började glöda. Jag läser om Vasco da Gama som rundade Godahoppsudden, om Magellan som seglade ut med tron att jorden gick att omfamna, och om Henrik Sjöfararen som trots sitt namn sällan lämnade land men vars nyfikenhet öppnade världen. Portugal på 1400-

Det finns namn som fastnar tidigt. Ord som redan som barn klingar som musik i huvudet. Tombstone var ett av dem. Jag minns hur jag satt i soffan framför svartvita westernfilmer, hur röken steg ur revolvrör och hur solen gick ner bakom ett dammigt berg. Jag minns ljudet av hästhovar, ord som “justice”, “law” och “revenge” – och någonstans där, mellan pojkdrömmen och vuxenlivet, föddes längtan att en dag stå där själv. När jag väl kom dit, många år senare, var det som att tiden

Vi talar ofta om resor som något stort. Nya städer, flygplatser, platser som kräver kartor och planering. Ändå är det sällan de blir de...

Ett av mina första minnen från Colorado är nästan komiskt. Jag satt på en Greyhoundbuss med destination Las Vegas, startpunkten var...

Grand Canyon , North rim Det finns en tid efter att man har kommit hem, men innan man riktigt har landat. Väskan står fortfarande i...

Vi bodde där tidigare i sommar, i den lilla staden West Yellowstone – en plats så vacker i sin enkelhet att jag fortfarande tänker på den...