Jag vaknar senare än vanligt. Klockan är sju. Har sovit djupt. Så där tungt och stilla som man bara gör när kroppen förstår att den är trygg, att inget pockar på direkt. En ny dag, men utan brådska. Årets andra morgon, och året känns fortfarande öppet, formbart, nästan försiktigt. Kaffet blir dagens första sällskap. Varm kopp i handen. Alicante är vaken nu, men på sitt eget sätt. Röster längre bort. En frukostrestaurang som öppnar. Staden rör sig långsamt, som om den också so

Henrik Sjöfararen. Ett namn som nästan låter som en titel ur en gammal saga. Men han fanns på riktigt – en portugisisk prins som på 1400-talet stod vid Atlantens rand och blickade ut mot det okända. Han var inte själv någon sjöman, men han var den som fick andra att våga. Han byggde upp en hel rörelse kring upptäckarglädjen, en hunger efter att förstå vad som fanns bortom horisonten. Från hans centrum i Sagres skickades fartyg söderut längs Afrikas kust. Det var början på en

Vi gick längs floden i häromdagen, där vattnet glittrade som om någon strött ljus över ytan. Längs kajen satt en man med sitt staffli, en målare, klädd i keps och med en pensel som rörde sig långsamt över duken. Framför honom – Porto, med sina färger, sina nivåer, sitt liv. Han verkade inte måla det han såg exakt som det var. Istället målade han något av känslan. Lät himlen bli lite blåare, taken lite varmare, floden lite lugnare. Jag stod en stund och såg på, och tänkte att

Porto är en stad som binds samman av sina broar. Sju stycken lär det finnas, men det är framför allt en som fångar blicken – Dom Luís I-bron, med sin stålkonstruktion som spänner sig mellan flodens båda sidor som en båge av tid. Den är både vacker och vardaglig. Här går människor sida vid sida med spårvagnar och bilar, med vinden i håret och utsikten under fötterna. Jag stod där igår och såg ut över floden Douro, och tänkte att broar alltid handlar om samma sak – att ta sig ö

Det finns något stillsamt över portvin. Det påminner om tid. Om tålamodet som krävs för att något ska mogna, djupna, hitta sin karaktär. I går satt vi på en av stadens klassiska portvinshus längs Dourofloden. Glasen framför oss skimrade i olika nyanser – från rubinrött till bärnsten. Guiden berättade om hur vinet lagras, blandas, väntas på. Hur allt handlar om balans, om att låta naturen och tiden göra sitt. Jag tänkte på hur sällan vi själva gör just det – väntar in oss själ

Det är mitt i natten och regnet slår hårt mot fönsterblecket. Först tror jag att det är vinden som fått fäste i byggnaden, men när jag lyssnar närmare hör jag det där tunga, rytmiska ljudet av vatten som faller mot sten. Porto vilar, men himlen verkar ha andra planer. Jag går upp, drar på mig tröjan och lämnar rummet. Trappan ner mot receptionen luktar gammalt trä och rengöringsmedel. I lobbyn är det tomt, förutom nattportieren som nickar tyst när jag passerar. Jag sätter mig

Jag tillbringar morgonen med att förkovra mig i Portugals sjöfartshistoria. Kanske är det för att jag själv är på väg dit snart, eller för att något i mig alltid dragits till de människor som inte stannade kvar när horisonten började glöda. Jag läser om Vasco da Gama som rundade Godahoppsudden, om Magellan som seglade ut med tron att jorden gick att omfamna, och om Henrik Sjöfararen som trots sitt namn sällan lämnade land men vars nyfikenhet öppnade världen. Portugal på 1400-

Det finns namn som fastnar tidigt. Ord som redan som barn klingar som musik i huvudet. Tombstone var ett av dem. Jag minns hur jag satt i soffan framför svartvita westernfilmer, hur röken steg ur revolvrör och hur solen gick ner bakom ett dammigt berg. Jag minns ljudet av hästhovar, ord som “justice”, “law” och “revenge” – och någonstans där, mellan pojkdrömmen och vuxenlivet, föddes längtan att en dag stå där själv. När jag väl kom dit, många år senare, var det som att tiden

Vi talar ofta om resor som något stort. Nya städer, flygplatser, platser som kräver kartor och planering. Ändå är det sällan de blir de...

Ett av mina första minnen från Colorado är nästan komiskt. Jag satt på en Greyhoundbuss med destination Las Vegas, startpunkten var...

Grand Canyon , North rim Det finns en tid efter att man har kommit hem, men innan man riktigt har landat. Väskan står fortfarande i...

Vi bodde där tidigare i sommar, i den lilla staden West Yellowstone – en plats så vacker i sin enkelhet att jag fortfarande tänker på den...

Jag tror det var där och då det hände. Ett ögonblick jag kommer att bära med mig när den här sommaren går mot sitt slut. Slutet av juni....

Jag fick en avisering i mobilen nyss. Du vet, en sån där som påminner dig om att tiden rör sig framåt även när du inte gör det. "Den här...

Jag avslutar dagen med att bläddra bland bilderna från sommaren 2022. Wyoming. Det stora, vilda. Ljuset där är annorlunda – som om det...

Semesterplaneringen har kommit igång – om än lite senare än vanligt. Världsläget har gjort sitt för att skjuta på besluten, men till slut...