Att gå utan att vara på väg

Vi går mycket. Inte för att komma någonstans. Inte för att få ihop ett visst antal steg. Bara för att benen vill röra sig och tankarna behöver luft. Det är iallafall så som jag ser på det.

I Alicante är det märkligt lätt att gå utan mål. Gatorna leder inte vidare till något viktigt. De leder bara vidare till nästa ögonblick. En skugga. Ett kafébord. Ett öppet fönster med röster som rinner ut.

Hemma går jag ofta för att hinna. För att passa tider. För att ta mig mellan punkter som redan är bestämda. Här går jag för att se vad som händer när inget händer.

Det är då tankarna kommer ifatt. Inte de stora, dramatiska. Utan de som legat lite för långt bak för att höras. Små justeringar. En insikt i förbifarten. En känsla som plötsligt får namn.

Jag stannar ibland utan anledning. Tittar. Andas. Fortsätter. Ingen frågar vart jag är på väg. Ingen behöver veta.

Kanske är det just därför promenaden gör något med mig. Som om att rörelse inte alltid handlar om framåt. Ibland handlar den om att stanna tillräckligt länge för att förstå var man redan är.

Vi går mycket här och jag kommer exakt dit jag behöver.