Det märkliga är att längtan inte försvinner bara för att man reser. Den byter form. Blir mjukare. Mindre otålig. För några dagar sedan satt jag i Alicante , med havet som en öppen tanke framför mig. Det var inga stora gester den dagen. Bara en stilla rörelse i kroppen. Kaffet svalnade långsamt. Gatan levde sitt liv utan att be om min uppmärksamhet. Och ändå fanns den där. Längtan. Inte som saknad. Inte som flykt. Mer som en påminnelse om allt som ryms i ett liv. Här hemma fin

Vi går mycket. Inte för att komma någonstans. Inte för att få ihop ett visst antal steg. Bara för att benen vill röra sig och tankarna behöver luft. Det är iallafall så som jag ser på det. I Alicante är det märkligt lätt att gå utan mål. Gatorna leder inte vidare till något viktigt. De leder bara vidare till nästa ögonblick. En skugga. Ett kafébord. Ett öppet fönster med röster som rinner ut. Hemma går jag ofta för att hinna. För att passa tider. För att ta mig mellan punkte

Det är morgon i Alicante .En sådan morgon som inte ställer frågor. Inte ber om svar. Inte vill bli något mer än just morgon. Jag sitter med frukosten framför mig. Det finns inget som måste hinnas ikapp. Inga punkter som väntar på att bockas av. Bara ett stilla nu, som får breda ut sig utan att be om ursäkt. Utanför rör sig staden långsamt. Någon drar upp en jalusi. Någon annan ställer ut stolar som om dagen redan vet var den ska ta vägen. Här känns det som att morgnarna inte

Vissa platser ställer inga frågor. De låter framtiden ligga kvar som ett öppet fönster. Här i Alicante kommer tankarna om det som väntar utan att kräva beslut. De knackar inte. De bara finns där, i utkanten av dagen. Som om de vet att de ändå får sin tid senare. Jag tänker på framåt, men utan brådska. På möjligheter snarare än planer. På riktningar snarare än mål. Det är befriande att inte behöva formulera allt, att inte behöva veta exakt vad något ska bli för att det ska få

Det är märkligt hur orden beter sig när ingen jagar dem. Hur de dyker upp först när man slutat kalla på dem. Här i Alicante har skrivandet fått en annan rytm. Inga tider att passa. Ingen tanke på resultat. Jag sätter mig ner och ser vad som händer. Ibland händer ingenting. Ibland öppnar sig något oväntat. Hemma är skrivandet ofta förknippat med ansvar. Projekt. Planer. Deadlines, även de som bara finns i mitt eget huvud. Här finns ingen som frågar vad texten ska bli. Den får

Det händer saker med tankarna när tempot sänks. De tappar skärpa, men vinner djup. Slutar springa före och börjar stanna kvar. Här i Alicante rör sig dagarna långsammare, som om tiden fått ett mjukare grepp om människorna. Affärer stänger mitt på dagen. Samtal får ta plats. Ingen verkar ha bråttom att bli klar. Jag märker det på mig själv. Hur jag inte längre försöker lösa allt i huvudet. Hur frågorna får vara öppna lite längre. Hur jag sitter kvar med kaffet fast koppen red

Det finns platser man besöker och så finns det platser man återvänder till, utan att riktigt kunna förklara varför. Här i Alicante har det redan börjat hända. Samma kafé, Samma gata på eftermiddagen. Samma bar när tankarna behöver landa. Det är inget märkvärdigt med dem. Inga sevärdheter. Bara platser som på något sätt svarar när man kommer tillbaka. Jag tror det handlar om igenkänning. Inte att bli sedd – men att inte behöva förklara sig. Att få slå sig ner i ett sammanhang

Trettondagsafton. Den här morgonen vill vara stilla. Som om världen har dragit ner på volymen för att ge plats åt ett annat slags ljud: skeden mot tallriken, kaffet som svalnar långsamt, regnet som gör sitt utanför fönstret utan att be om ursäkt. Jag sitter med frukosten och låter tankarna gå. Inte i cirklar, mer som små promenader genom det som varit och det som kommer. I dag ska vi fira kungarnas dag. Här känns den inte som en parentes, utan som en riktig högtid – en dag d

Jag vaknar senare än vanligt. Klockan är sju. Har sovit djupt. Så där tungt och stilla som man bara gör när kroppen förstår att den är trygg, att inget pockar på direkt. En ny dag, men utan brådska. Årets andra morgon, och året känns fortfarande öppet, formbart, nästan försiktigt. Kaffet blir dagens första sällskap. Varm kopp i handen. Alicante är vaken nu, men på sitt eget sätt. Röster längre bort. En frukostrestaurang som öppnar. Staden rör sig långsamt, som om den också so