Att hålla i något Som inte längre bara är mitt

I veckan hände det.

Jag fick ett exemplar av "Sista vykortet från Manhattan" i handen.

Inte som fil.

Inte som korrektur.

Inte som ett dokument med gula markeringar, kommentarer i marginalen och meningar som fortfarande kunde strykas.

Utan som bok.

Det är en tyngd i det ögonblicket. Inte i gram, utan i tid. I alla kvällar som ligger inbakade mellan pärmarna. Alla tvivel. Alla omskrivningar. Alla gånger jag tänkt: är det här verkligen värt det?

Att hålla den där boken i handen är märkligt kroppsligt. Fingrarna känner pappret. Ryggen. Omslaget. Men huvudet är någon annanstans. Det är fullt av minnen från platser där den här texten blev till. Bord. Hotellrum. Kaféer. Ensamma kvällar. New York-nätter där språket inte gick att fly ifrån.

Det som slår mig mest är inte stolthet.

Utan en sorts stillsam förskjutning.

För när boken väl finns där, då är den inte längre bara min.

Den tillhör inte längre mina ursäkter, mina förklaringar, mina försvar. Den tillhör läsaren. Den som kommer öppna den utan att veta något om processen. Utan att känna till alla versioner som aldrig blev. Alla stycken som offrades. Alla brev som skrev sig fram till något obekvämt.

Det är också något ömt i det.

Som att släppa taget – men ändå stå kvar.

Jag bläddrar långsamt. Inte för att läsa. Utan för att försäkra mig om att den finns. Att den inte längre kan försvinna i ett kraschat dokument eller en förlorad mapp. Att den är verklig nu. Avslutad. Orubblig.

En bok är inte slutet på en resa.

Men den är ett tydligt spår av att man faktiskt gick hela vägen.

Och just där, med den i handen, kändes det.

På riktigt.