På bilden ser ni Jaxon Frost, huvudkaraktären i min bok "Sista vykortet från Manhattan sitta vid baren på White Horse Tavern i West Village och jag tänker att vissa adresser aldrig riktigt blir historia. De bara byter händer. Byter röster. Men själva pulsen – den stannar kvar. Det här är inte vilken bar som helst. Här satt Dylan Thomas sina sista kvällar. Legenden säger att han drack sina berömda “18 whiskies” här innan han kollapsade. Han fördes till sjukhus – och dog några

Det står en kartong på golvet igen och det ligger några böcker på skrivbordet. Nya böcker. Samma omslag. Samma berättelse.Och ändå – inte samma. För det är något som händer när en bok passerar från tryck till hand. När den slutar vara min och börjar bli någon annans. I fredags kom ännu en leverans hem till mig. Det var egentligen inte tänkt så från början. Jag hade en bild av att boken skulle leva sitt eget liv där ute, i bokhandlar, i hyllor, i flöden. Men så började ni höra

Det är något speciellt som händer när en bok lämnar ens egna händer. Den är inte längre bara min. Den börjar leva sitt eget liv. De senaste veckorna har jag fått så många meddelanden från er som läst Sista vykortet från Manhattan . Meddelanden som stannar kvar. Som får mig att stanna upp. Som påminner mig om varför jag skriver. Och jag vill dela några av dem med er. "Den är inte lätt att lägga ifrån sig. Jag tänker hela tiden: bara ett kapitel till." "Det är något med sättet

Många stunder i skrivandet är tysta. Nästan osynliga. När orden växer fram i ett rum där ingen annan är där. När en mening stryks. När en annan får stå kvar och så finns det stunder som denna helg. När allt det där möter verkligheten. I helgen fick jag möjligheten att möta några av de – de som redan läst mina böcker och de som kanske precis står i början av något nytt. Samtal, frågor, igenkännande blickar. Någon som berättar var de läste. Någon annan som fastnade för en rad.

Det finns platser man besöker och så finns det platser som stannar kvar. New York är en sådan plats för mig. Första gången jag var där var 1990. Jag var yngre då. Såg på staden med andra ögon. Allt var större. Snabbare. Lite overkligt. Jag trodde nog att det var ett besök som så många andra men det var det inte. Sedan dess har jag alltid återkommit. Till samma gator. Till nya kvarter. Till känslan som är svår att sätta ord på, men som alltid finns där när man kliver ut i stad

Det finns ett ögonblick när en bok är färdig. Inte när den trycks. Inte när den säljs. Inte när någon läser den, utan när man själv vet. När man sitter där framför texten och känner att nu går det inte längre att lägga till något som gör den bättre. Och inte heller att ta bort något utan att något viktigt försvinner. Det är ett märkligt ögonblick. Under lång tid har boken funnits där nästan varje dag. I bakhuvudet när man går till jobbet. När man sitter med en kopp kaffe. När

Det är märkligt hur vissa städer stannar kvar i kroppen. Jag sitter hemma vid skrivbordet nu. Ute är det den där tidiga vårvintern som mars ofta bär med sig. Solen syns inte till när jag blickar ut över landskapet. Det är långt från Manhattan...och ändå inte. När jag skrev Sista vykortet från Manhattan tänkte jag ofta att städer egentligen bara är kulisser. Bakgrunder till människors liv. Platser där historier råkar utspela sig. Men efter ett tag började jag förstå att det in

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Min karaktär Jaxon Frost i nya boken Sista vykortet från Manhattan. Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Samuel Beckets första sida av sin novell Murphy. Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

I veckan hände det. Jag fick ett exemplar av "Sista vykortet från Manhattan" i handen. Inte som fil. Inte som korrektur. Inte som ett dokument med gula markeringar, kommentarer i marginalen och meningar som fortfarande kunde strykas. Utan som bok. Det är en tyngd i det ögonblicket. Inte i gram, utan i tid. I alla kvällar som ligger inbakade mellan pärmarna. Alla tvivel. Alla omskrivningar. Alla gånger jag tänkt: är det här verkligen värt det? Att hålla den där boken i handen

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen. Det som inte

Den 29 januari släpper jag romanen Sista vykortet från Manhattan. Det där berättelsen är snart inte längre bara mitt arbete, utan något som ska möta sina läsare. Det finns fortfarande tid kvar innan dess och jag har bestämt mig för att använda den tiden väl. Under dagarna i Alicante, bland promenader och stilla morgnar, började jag skriva på något som länge funnits i bakgrunden. En separat blogg inför släppet av boken. Inte om handlingen. Inte om lansering. Utan om allt runt

Jag sitter och tänker på den 29 januari. På boksläppet. På att Sista vykortet från Manhattan snart inte längre bara är mitt arbete, utan något som ska möta sina läsare. Det finns fortfarande tid kvar innan dess jag har bestämt mig för att använda den tiden väl. Under dagarna i Alicante har jag, bland promenader och stilla morgnar, och framförallt sena nätter, börjat skriva på något som länge funnits i bakgrunden. En separat blogg inför släppet av boken. Inte om handlingen. I