Att skriva nära utan att skriva själv

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den.

Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför.

Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte fick plats i romanen. Det som fortfarande pågår.

Det finns alltid en misstanke när man skriver nära. När tonen känns intim.När språket ligger tätt mot erfarenheter, känslor, reaktioner.

Att det skulle vara självbiografiskt.

Den här boken är inte det. Den handlar inte om mig. Den berättar inte mitt liv, mina val, mina den är personlig i en annan mening. Den bygger på igenkänning. På sådant man sett. Hört. Varit i närheten av. Sådant som fastnar, inte för att det är dramatiskt, utan för att det känns sant.

Att skriva Jaxon krävde därför integritet. Inte distans – men disciplin.

Jag var tvungen att veta exakt var gränsen gick. Vad som var material och vad som inte var det. För när man skriver nära finns alltid risken att man börjar låna. Att man smyger in sig själv där det inte hör hemma. Ger karaktären lånade känslor, lånade sår, lånade förklaringar. Det ville jag undvika.

Jaxon behövde få stå på egna ben. Med sina brister, sina strategier, sina blinda fläckar.

Inte som en spegel av mig, utan som en konsekvens av sina egna handlingar.

Att hålla den gränsen var ibland det svåraste arbetet i skrivandet. Att inte gå för långt. Att inte bli för bekväm i det personliga, men det är först när den disciplinen finns som en karaktär kan bli fri och det är först då berättelsen slutar handla om författaren –och börjar handla om något som står på egna ben.