Bandet mellan generationer

Dessa bilder i detta inlägg har jag visat här tidigare. Men de tåls att titta mer på för det är något magiskt med gamla fotografier. De fångar ögonblick som annars riskerar att lösas upp i glömska och ger dem nytt liv. Som på bilden från 1953, där min mormor Doris och min morfar Bror står sida vid sida. Framför dem – min mor, då en liten flicka i kappa och vita skor. De hade just lämnat innerstaden för ett nytt liv i förortsidyllen Solberga. Ett hem, en framtid, en början.

I min mors klänning, en present från morbror Sixten som rest från Amerika, anar jag något större. Amerika – landet som då framstod som så avlägset och drömlikt. Ingen visste att resandet till fjärran platser snart skulle bli vardag, och att soliga Mallorca snart skulle locka svenska familjer på charter.

Men fotografiet är mer än en familjebild. Det är ett tidsdokument. Året var 1953 – ett år då världen såg Josef Stalin försvinna från makten, samtidigt som Dwight D. Eisenhower valdes till president i USA. Sverige stod vid porten till den stora ekonomiska framgången, till folkhemmet som växte fram och formade livet för miljoner.

Och ändå, mitt i framtidstro och glädje, fanns livets skörhet närvarande. Min morfar Bror fick aldrig bli gammal. Minnet av den dagen då min far berättade att vår resa till Dalarna ställdes in – vi skulle inte fira morfar på hans 60-årsdag – är fortfarande skarpt. Fyrtioåtta år har gått sedan han gick bort, men saknaden efter hans varma leende och kloka råd finns kvar.

Det är kanske därför jag återvänder till de här bilderna just idag. För att minnas. För att känna det osynliga bandet som sträcker sig genom generationerna. Den kärlek, erfarenhet och livsvisdom som förs vidare, ofta tyst, men alltid närvarande.

För mig är det här fotot mer än en bild av tre människor. Det är ett porträtt av en tid, ett arv, en berättelse som jag själv är en del av. Vi är inte isolerade, vi är länkar i en kedja som sträcker sig bakåt och framåt. När jag hedrar min mormor och morfar hedrar jag också mitt eget ursprung – och förbereder marken för dem som kommer efter.

Jag känner tacksamhet för det jag fått ta emot. En stolthet över att föra berättelsen vidare. Och en visshet om att även när min egen tid är slut kommer jag att leva kvar i mina barns och barnbarns minnen, precis som min morfar lever kvar i mitt.

Det är det osynliga bandet mellan generationer. En gåva jag är evigt tacksam för att få bära.