Brevets förbannelse

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den.

Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför.

Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte fick plats i romanen. Det som fortfarande pågår.

Brev är förrädiska.

De låtsas vara riktade till någon annan, men nästan alltid skrivs de för avsändaren själv.

När jag började arbeta med Sista vykortet från Manhattan drogs jag tidigt mot brevformen. Inte som ett litterärt grepp, utan som ett avslöjande.

Ett brev går inte att avbryta. Det finns ingen som kan höja handen och säga:”vänta lite nu”.

Avsändaren äger hela rummet. Tiden.Tystnaden mellan raderna.

I ett brev kan man välja vad som får sägas – och vad som måste döljas. Man kan formulera sig i lugn och ro. Slipa bort tvekan.Gömma skuld bakom välvalda ord.

Jaxon skriver brev för att kontrollera berättelsen. För att ligga steget före. För att sätta sin version på pränt innan någon annan hinner formulera sin.

Det handlar inte om ärlighet. Det handlar om strategi.

Om att skapa ett narrativ där han själv framstår som begriplig.Kanske till och med oskyldig. Åtminstone mänsklig.

Ju längre jag skrev, desto tydligare blev det:breven säger väldigt lite om mottagaren och desto mer om den som skriver.

Vad man väljer att förklara. Vad man upprepar.Vad man undviker.

Det är där sprickorna uppstår. Det är där kontrollen börjar glida.

Och det var där boken blev obekväm.Inte bara för Jaxon.Utan också för mig som skrev den.

För i varje brev finns en fråga som aldrig uttalas högt: Vem försöker jag egentligen övertyga?

Och vad händer när orden till slut inte längre räcker till?