Concord Jumbo och vägen jag gick

Den här bilden har jag publicerat förut. Kanske är det 1980.

Jag sitter där med min Concord Jumbo i knät – en livsvän som följt mig genom glädje och sorg. Gitarren är kvar än idag, en påminnelse om att vissa ting inte bara är saker, utan följeslagare som bär våra berättelser.

Det är intressant att studera gamla bilder. I bakgrunden ser jag farfars skrivbord, en möbel som bär doften av historia. Den orangea skrivbordslampan, som på den tiden kändes alldeles vanlig, är idag nästan hipp. På väggen hänger en karta över USA:s olika stammar av urbefolkning, och bredvid den ett kort på Sveriges regentlängd. Där sitter också ett foto på mig och mina bröder, Ronny och Sigge.

På väggen har jag fäst en tomahawk jag gjort på slöjden och en teckning jag tydligen tyckte om. Har jag gjort den själv? Kanske. Att uttrycka mig i bilder blev aldrig riktigt min väg, men pennan och orden fann jag snart. Jordgloben på skrivbordet vittnar om min tidiga nyfikenhet på världen, på resorna, på allt bortom väggarna i mitt rum.

Det märkliga är hur mycket av det som syns i bilden pekar framåt. Intresset för historia, för kultur, för musik och resor. Allt det som senare skulle bli jag – läraren, författaren, resenären.

Som om rummet i det där ögonblicket redan visste mer om vem jag skulle bli än vad jag själv gjorde.

Och gitarren… ja, den blev ett språk som aldrig svek mig.