Det finns en särskild sorts tystnad här. Den hörs inte alltid direkt. Den ligger inte som ett lock över allt. Den är mer som något som finns där i bakgrunden, hela tiden. Som en ton man först inte lägger märke till – men som man saknar när den försvinner. Jag tänker på det ibland. När jag kommer hem. När kvällen lägger sig över Färgelanda och allt drar ner tempot, nästan av sig själv. Det är inte som i en storstad. Där finns alltid ett brus. Något som rör sig. Något som låter

Den här bilden har jag publicerat förut. Kanske är det 1980. Jag sitter där med min Concord Jumbo i knät – en livsvän som följt mig genom...

Vattnet rör sig långsamt idag, som om det själv valt att ta en paus. Det glider förbi i en stadig rytm, med små virvlar som bryts av...