Det där mellanrummet där vi brukade mötas

Jag skrev en text idag.

En sån som kom till mig snabbt, nästan utan att jag hann tänka.

Den handlade om två människor. Om hur de en gång pratade om allt, men till slut inte sa någonting alls.

Om hur tystnaden smög sig in och tog över.

Om att sakna något som kanske fortfarande finns, men ändå är borta.

Det var inte min verklighet just nu – inte på det där direkta sättet.

Men känslan fanns där.

Som en gammal skugga. Som ett minne som aldrig riktigt bleknar.

Och jag tänkte på det där mellanrummet.

Du vet, det där lilla utrymmet som finns mellan två människor när allt känns rätt. När man bara kliver in i varandra och blir.

När det inte behövs några översättningar, inga förklaringar, bara ett tyst samförstånd och en gemensam rytm.

Det där mellanrummet som vi ibland glider ifrån, utan att märka det förrän det är för sent.

Där vi brukade mötas.

Där blickar sa mer än meningar, där en hand mot en axel kunde bära hela dagen.

Jag vet att jag inte är ensam om att ha varit där.

Vi är många som gått den vägen.

Många som har försökt att ropa tvärs över tomheten, men bara hört ekot av sin egen röst.

Och ibland är det just där,

i efterklangen av det som var, som dikten föds.

Så även om jag inte är där nu,

så bär jag fortfarande med mig minnet av hur det känns.

Och kanske är det just det som gör att man aldrig riktigt glömmer –

det där mellanrummet där vi brukade mötas.