Det är märkligt hur orden beter sig när ingen jagar dem. Hur de dyker upp först när man slutat kalla på dem. Här i Alicante har skrivandet fått en annan rytm. Inga tider att passa. Ingen tanke på resultat. Jag sätter mig ner och ser vad som händer. Ibland händer ingenting. Ibland öppnar sig något oväntat. Hemma är skrivandet ofta förknippat med ansvar. Projekt. Planer. Deadlines, även de som bara finns i mitt eget huvud. Här finns ingen som frågar vad texten ska bli. Den får

Vi gick längs floden i häromdagen, där vattnet glittrade som om någon strött ljus över ytan. Längs kajen satt en man med sitt staffli, en målare, klädd i keps och med en pensel som rörde sig långsamt över duken. Framför honom – Porto, med sina färger, sina nivåer, sitt liv. Han verkade inte måla det han såg exakt som det var. Istället målade han något av känslan. Lät himlen bli lite blåare, taken lite varmare, floden lite lugnare. Jag stod en stund och såg på, och tänkte att

Det är mitt i natten och regnet slår hårt mot fönsterblecket. Först tror jag att det är vinden som fått fäste i byggnaden, men när jag lyssnar närmare hör jag det där tunga, rytmiska ljudet av vatten som faller mot sten. Porto vilar, men himlen verkar ha andra planer. Jag går upp, drar på mig tröjan och lämnar rummet. Trappan ner mot receptionen luktar gammalt trä och rengöringsmedel. I lobbyn är det tomt, förutom nattportieren som nickar tyst när jag passerar. Jag sätter mig

Det är sällan helt tyst när jag skriver. Någonstans i bakgrunden pågår något. En melodi. En röst. Ett piano som famlar sig fram i moll....

Lördagsmorgon. Luften känns klarare nu, nästan skarp mot huden när jag öppnar dörren och kliver ut. Hösten – inte bara som en antydan i...

Jag skrev en text idag. En sån som kom till mig snabbt, nästan utan att jag hann tänka. Den handlade om två människor. Om hur de en gång...

Det finns berättelser jag aldrig skrev. Inte för att de inte var viktiga, utan för att tiden inte var rätt. Eller jag inte var det. De...