Jag har varit på Mallorca några gånger nu och skrivit, men denna gång blev det annorlunda. Det märkliga är att det jag trodde skulle bli till ord där nere, aldrig riktigt blev det. Jag satt ju där. På balkongen. Med kaffet. Med utsikten över Palmabukten som vaknade långsamt, nästan försiktigt. Jag hade tiden. Jag hade platsen. Jag hade till och med känslan av att nu – nu kommer det. Men det gjorde det inte. Istället skrev jag om annat. Om morgnar. Om vägar genom Tramuntana. O

Jag har nog alltid skrivit så. Inte för att någon ska läsa – även om det förstås är en del av det – utan för att jag själv ska förstå vad det är jag egentligen tänker, känner, bär på. För det är något märkligt med orden. När de väl hamnar på papper, eller på skärmen, så förändras de. De blir tydligare. Ibland vackrare. Ibland brutalt ärligare. Och ibland avslöjar de mer än man tänkt sig. När jag skrev Sista vykortet från Manhattan var det precis där jag hamnade. I en berättel

Det var i slutet av 90-talet. Ett slitet gym på campus vid Mercer University i Macon. Inte särskilt stort. Inte särskilt modernt, men det var där vi var. Varje dag. Samma tider. Samma rutiner. Och så – klockan fem. Det var som att någon vred upp volymen i rummet. Inte på musiken. På ambitionen. Hon hette Michelle. Varje dag klev hon in genom dörrarna och varje dag hände samma sak. Plötsligt lyfte alla lite tyngre. Sprang lite snabbare. Sträckte på sig lite mer. Det var inget

Alla resor ger texter – men inte alltid de man tror. Jag trodde att jag visste vad jag skulle skriva där nere. Att det skulle handla om ljuset, värmen, havet som alltid ligger där och andas i bakgrunden. Att jag skulle fånga det där enkla, det där som nästan skriver sig själv när man sitter med en kaffe i handen och ser människor passera. Men det blev inte så. Jag skrev, ja. Några rader här och där. Några tankar som kändes viktiga i stunden. Men de där riktiga texterna – de s

Det finns kvällar när orden inte riktigt vill. Jag sitter där. Framför skärmen. Eller med ett block framför mig. Pennan i handen. Och allt finns egentligen där – men ändå inte. Det är som att något håller igen. Och så sätter jag på musik. Inte för att analysera. Inte för att hitta inspiration på det där medvetna sättet. Utan bara för att fylla rummet med något annat än mina egna försök. Och plötsligt händer det. Inte att jag börjar skriva. Utan att jag slutar behöva göra det.

Många stunder i skrivandet är tysta. Nästan osynliga. När orden växer fram i ett rum där ingen annan är där. När en mening stryks. När en annan får stå kvar och så finns det stunder som denna helg. När allt det där möter verkligheten. I helgen fick jag möjligheten att möta några av de – de som redan läst mina böcker och de som kanske precis står i början av något nytt. Samtal, frågor, igenkännande blickar. Någon som berättar var de läste. Någon annan som fastnade för en rad.

Det finns platser man besöker och så finns det platser som stannar kvar. New York är en sådan plats för mig. Första gången jag var där var 1990. Jag var yngre då. Såg på staden med andra ögon. Allt var större. Snabbare. Lite overkligt. Jag trodde nog att det var ett besök som så många andra men det var det inte. Sedan dess har jag alltid återkommit. Till samma gator. Till nya kvarter. Till känslan som är svår att sätta ord på, men som alltid finns där när man kliver ut i stad

Det är morgonen efter. Kaffet är inte starkare än vanligt. Mörkret utanför fönstret är detsamma. Världen har inte rört på sig en millimeter. Men något har hänt. I går släpptes min fjärde bok. Det är en märklig formulering när man skriver den. Fjärde. Inte första – som bar på nerven, rädslan, behovet av bekräftelse. Inte heller andra – som fortfarande försökte bevisa något. Inte tredje – där man börjar ana ett mönster, en röst. Den här kom efter allt det där. I dag finns ingen

Det är märkligt hur orden beter sig när ingen jagar dem. Hur de dyker upp först när man slutat kalla på dem. Här i Alicante har skrivandet fått en annan rytm. Inga tider att passa. Ingen tanke på resultat. Jag sätter mig ner och ser vad som händer. Ibland händer ingenting. Ibland öppnar sig något oväntat. Hemma är skrivandet ofta förknippat med ansvar. Projekt. Planer. Deadlines, även de som bara finns i mitt eget huvud. Här finns ingen som frågar vad texten ska bli. Den får

Vi gick längs floden i häromdagen, där vattnet glittrade som om någon strött ljus över ytan. Längs kajen satt en man med sitt staffli, en målare, klädd i keps och med en pensel som rörde sig långsamt över duken. Framför honom – Porto, med sina färger, sina nivåer, sitt liv. Han verkade inte måla det han såg exakt som det var. Istället målade han något av känslan. Lät himlen bli lite blåare, taken lite varmare, floden lite lugnare. Jag stod en stund och såg på, och tänkte att

Det är mitt i natten och regnet slår hårt mot fönsterblecket. Först tror jag att det är vinden som fått fäste i byggnaden, men när jag lyssnar närmare hör jag det där tunga, rytmiska ljudet av vatten som faller mot sten. Porto vilar, men himlen verkar ha andra planer. Jag går upp, drar på mig tröjan och lämnar rummet. Trappan ner mot receptionen luktar gammalt trä och rengöringsmedel. I lobbyn är det tomt, förutom nattportieren som nickar tyst när jag passerar. Jag sätter mig

Det är sällan helt tyst när jag skriver. Någonstans i bakgrunden pågår något. En melodi. En röst. Ett piano som famlar sig fram i moll....

Lördagsmorgon. Luften känns klarare nu, nästan skarp mot huden när jag öppnar dörren och kliver ut. Hösten – inte bara som en antydan i...

Jag skrev en text idag. En sån som kom till mig snabbt, nästan utan att jag hann tänka. Den handlade om två människor. Om hur de en gång...

Det finns berättelser jag aldrig skrev. Inte för att de inte var viktiga, utan för att tiden inte var rätt. Eller jag inte var det. De...