Det är fint att komma hem

Skönt att landa.

Från flygplatsen rullade vi rakt in i verkligheten – snö i motvind. Efter dagar av ljus, värme och öppna dörrar möttes vi av kalla vindar och vinterblek himmel. Kontraster. Afrika i kroppen, Västsverige i ansiktet. Det är nästan som om världen vill påminna mig om att allt har sin tid. Solen. Resan. Hemkomsten.

Och ändå.

Det är fint att komma hem.

Ikväll kom Eric. Vi spelade. Det behövdes inte mer än så. Han började med Clapton. Sedan gled vi över i John Mayer. En sväng in i Tim McGraws värld. Jag hängde på , försökte hitta stämmor, harmonier, minnen. Det är särskilt när ens barn spelar och sjunger med den där självklara närvaron. Man sitter bredvid och tänker att tiden både har gått fort och stått still.

Sedan fick han följa med mig.

In i Springsteens land. De där öppna ackorden. De där berättelserna om vägar, drömmar och människor som kämpar lite i motvind – även de. Och innan kvällen var över plockade vi fram två gamla Lundell-låtar jag inte sjungit på åratal: “Stockholm tjej” och “Tre bröder”. Det var som att öppna en låda med gamla brev. Rösten letade sig fram, ibland osäker, ibland starkare än jag trodde.

Och så, som om det var självklart, avslutade vi med Elvis. “Burning Love”.

Det är svårt att inte le då.

En vecka med öken, sol och nya intryck fick landa i en soffa hemma, två gitarrer, far och son. Snö utanför. Värme inuti.

Bra avslutning på veckan.

Fint, trots allt, att vara hemma igen.