En hyllning till vardagens små resor

Vi talar ofta om resor som något stort. Nya städer, flygplatser, platser som kräver kartor och planering. Ändå är det sällan de blir de verkliga milstolparna i mitt liv. De som stannar kvar, som etsar sig fast, är de små resorna.

En promenad i ett septemberfuktigt Dalsland, där dimman ligger kvar som en hemlighet över fälten. En bilresa hem en måndag kväll när regnet letar sig ner längs vindrutan och radion spelar en låt jag inte hört på åratal – och plötsligt känns det som att jag åker tillbaka i tiden.

Eller tågfärden mellan två vardagar, där kaffet kallnar för fort och samtalen runt omkring försvinner bort som bakgrundsbrus, medan tankarna får ta den plats de behöver.

De små resorna är egentligen större än de långa. För de ger oss något vi annars saknar: utrymme. Tid att tänka. Att känna. Att låta världen tala till oss i de där mellanrummen när vi inte jagar efter nästa punkt på listan.

Kanske är det där skrivandet bor. I det oplanerade. I den korta sträckan mellan hemmet och affären. I stegen längs en stig jag gått hundratals gånger, men som plötsligt ser ny ut bara för att jag själv är annorlunda idag än igår.

Och jag tänker att vi alla behöver påminnas om det: att vi faktiskt är på väg någonstans, även när det inte syns. Att resan ibland sker inom oss, medan vi går de mest välbekanta vägarna.