En stilla stund vid ån

Vattnet rör sig långsamt idag, som om det själv valt att ta en paus. Det glider förbi i en stadig rytm, med små virvlar som bryts av grenar och stenar under ytan. Solen ligger lågt och får ytan att glittra i korta, bländande blinkningar.

Jag sitter på en sliten träbänk som någon ställt här för länge sedan. Det är märken i virket efter år av regn och vintrar, men den håller fortfarande. Ljuden här är mjuka – ett par fåglar som ropar längre bort, vinden som får löven att prassla, det dova klucket när vattnet slår mot strandkanten.

Ibland kommer en doft av fuktig jord, blandad med något nästan metalliskt från vattnet. En fisk bryter ytan och lämnar en ring som långsamt växer tills den försvinner.

Här finns inget som kräver något av mig. Ingen klocka, inga måsten. Bara Valboån och jag. Och kanske är det just i sådana stunder man märker att man ser klarare – inte för att man letar, utan för att det man inte behöver faller bort av sig själv.

När jag reser mig och går, är det som om ån följer med. Inte i vattnet, utan i den där rytmen som stannar kvar i kroppen, långt efter att man lämnat stranden.