Ett år sedan Memphis

Det är ett år sedan nu. Memphis. Solen hängde tung över Mississippifloden, som ett svettigt löfte om något man inte riktigt kunde formulera, men ändå kände i varje cell. Och jag gick där – på Beale Street, för tusende gången men ändå som om det vore första.

Jag kom till Memphis första gången 1990. Jag var ung och förälskad i allt som doftade blues, rock och amerikansk myt. Jag minns att jag tog ett foto utanför Sun Studio med en engångskamera. Minns att jag höll andan i rummet där Elvis spelat in sin första låt. Minns hur någon sa att det fanns magi i väggarna – och att jag trodde på det.

Sedan dess har jag återvänt. Långt i från varje år. Men så många gånger för att känna att stan på något sätt blivit en del av mig. Som en gammal vän man inte längre behöver småprata med – man bara sitter tyst bredvid varandra och vet.

Bilden togs på dagen för ett år sedan .Det var annorlunda nu. Jag är äldre, och Memphis har förändrats. Beale Street är mer polerad, mer turistvänlig – men fortfarande finns det kvällar när luften vibrerar av något rått och äkta. När ett band på Rum Boogie Café får hela gatan att gunga. När du hör en ton från en elgitarr som kommer från djupare källor än någon skola kan lära ut.

Jag gick till Lorraine Motel också. För det gör jag alltid. Det är något med att stå där och känna historiens närvaro, sorgen, hoppet, vreden. Allt i en stilla tystnad. Det går inte att lämna Memphis oberörd.

Ett år sedan.Och jag längtar tillbaka. Till röken från ribs på Central BBQ, till en iskall öl i hettan, till att bara vandra runt och känna att världen är större än det vi oroar oss för.

Kanske handlar det inte om Memphis egentligen. Kanske handlar det om att vissa platser påminner oss om vilka vi var – och vilka vi fortfarande försöker bli.

Och just nu?

Just nu känns det som att det är dags att packa väskan igen.