Ett tidsdokument i brevform

Jag och morfar Bror

Här hemma har jag brev och vykort från min morfar. Det är brev till hans mor, till syskon och till vänner. De flesta från 30- och 40-talet, men också fram till 70-talet.

Att läsa dem är att träda in i en annan tid, men också att komma honom lite närmare.

Det var krig i en hel värld, och morfar var ung. Det som slår mig när jag läser hans ord är hur likt det är de tankar, drömmar och frågor jag själv hade som ung – och som unga idag har. Inte mycket har ändrat sig, mer än att vi klär det i andra ord.

Breven är inte bara hälsningar över tid och rum, de är ett tidsdokument. Små vittnesmål om en ung man som bar samma längtan som vi alla bär.

Bilden här är tagen i juli 1969. Jag sitter i morfars knä. Han var då några år yngre än vad jag själv är nu. Åtta år senare skulle hans liv ta slut, men det visste han förstås inte då.

Och det är kanske just det som gör dessa brev och vykort så starka – de bär på en närvaro som inte vet något om framtiden, bara om ögonblicket när pennan möter pappret.