Hösten

Lördagsmorgon. Luften känns klarare nu, nästan skarp mot huden när jag öppnar dörren och kliver ut.

Hösten – inte bara som en antydan i kvällarnas kyla utan som en stadig följeslagare.

Löven har börjat släppa taget, vinden prasslar i träden och doften av jord är tydligare än under någon annan årstid. Det är något särskilt med septemberljuset – det är mjukt men ändå beslutsamt, som om det vet att dagarna snart blir kortare.

Den här dagen bär judo i sitt hjärta. Mattan, rörelsen, kamratskapet. Att få vara där, mitt bland kast och koncentration, är att känna sig hemma. Det finns alltid en tröst i det bekanta – i att knyta bältet och låta kroppen tala det språk den lärt sig genom år av träning.

Men det är också en tid för orden. Jag märker att jag hittar tillbaka till skrivandet nu. Hösten gör något med mig – den drar mig närmare papperet, tvingar mig att stanna upp, formulera, hitta rytmen igen. Sommaren med sitt överflöd av ljus ger rastlöshet. Hösten, med sina regndroppar mot rutan och sitt mörker som kommer tidigare för varje kväll, ger fokus. Här finns rummet jag behöver.

Så blir den här lördagen både fysisk och stilla på samma gång. Mellan mattans kraft och skrivbordets tystnad hittar jag tillbaka till den där balansen jag ibland förlorar. Kanske är det precis det som kan göra hösten till min tid.