I ett litet glas ryms en hel värld

Det finns länder där te inte bara serveras – det bjuds in.

Jag tänker på när vi stod där under palmerna, klädda i blått som om vi ville smälta samman med himlen. I handen ett litet glas. Varmt. Sötdoftande. Myntan som nästan slår emot en innan man ens hunnit smaka.

Den marockanska teceremonin är något helt annat än att bara hälla upp en kopp. Det är en rytm. Ett lugn. En respekt. Vattnet kokas. Sockret mäts inte snålt. Myntan trycks ner med omsorg. Och så den där rörelsen – när teet hälls från höjd, långsamt, nästan högtidligt, så att det bildas skum på toppen. En krona av grönt guld.

Jag tycker om det där.

Inte för att det är exotiskt. Inte för att det är annorlunda. Utan för att det påminner mig om något jag redan vet.

Vi i Sverige kan fika. Vi kan sitta länge med en kopp kaffe, låta samtalen vandra mellan stort och smått, låta tystnaden få ta plats utan att den känns obekväm. Fikan är vår ceremoni. Vårt sätt att säga: jag har tid för dig.

Men här är det ännu tydligare. Teet är en handling som nästan säger: stanna. Andas. Var här. Det är något med tempot. Med självklarheten. Med värdigheten i varje moment.

När jag höll det där lilla glaset kände jag hur värmen spred sig, inte bara i handen utan i kroppen. Och jag tänkte på hur många sådana här små ritualer som egentligen bär våra liv. Kaffet hemma vid köksbordet. Smoothien med Leon. After Judo på Gästis. Och nu – mynta i Marrakech.

Det är inte drycken som är det viktiga.

Det är mötet.

Att få stå där tillsammans, i blått, i ljuset, med Atlasbergen i fjärran och känna att världen är både stor och intim på samma gång.

Teceremonin här lär mig inte att sakta ner.

Den påminner mig om att jag redan vet hur man gör.

Och att det viktigaste i livet nästan alltid serveras i ett litet glas.