Idén som inte gav mig något val (Bloggen om sista vykortet från Mattan)

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den.

Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför.

Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen. Det som inte fick plats i romanen. Det som fortfarande pågår.

Första inlägget.

Jag visste länge vad jag skrev om, men inte hur.

Berättelsen fanns där – platserna, stämningen, Manhattan, ensamheten, men rösten saknades. Den som höll ihop allt.

Det var först när jag började läsa breven som något föll på plats. Breven och korrespondensen av Gustaf Fröding.

Inte dikterna. Breven.

Det slog mig hur obarmhärtigt självmedveten han var. Hur allt hela tiden filtrerades genom honom själv. Hur världen existerade – men alltid i relation till hans inre.

Där någonstans föddes bokens identitet.

Jaxon har egentligen väldigt lite gemensamt med Fröding. De lever i olika tider. De skriver av helt olika skäl. De har olika temperament.

Men de delar något annat.

Det egocentriska. Den självupptagna blicken. Behovet av att formulera sig – inte för att nå fram, utan för att stå ut med sig själv.

Jaxon skriver brev och vykort som om de vore bekännelser, men de är lika mycket försvarstal. Han skriver inte alltid till någon annan – han skriver till sin egen spegelbild.

Det var där formen blev självklar. Inte en allvetande berättare. Inte distans. Utan närhet. För nära, ibland.

Det här är ingen bok om Manhattan. Inte heller om kärlek.

Det är en bok om hur lätt det är att blanda ihop självinsikt med självupptagenhet och om hur ord kan bli både broar och murar.

Det här inlägget är början på samtalet runt boken. Inte slutet.