If it makes you happy

Det finns låtar som låter enkla, som nästan låter som ett påstående.

If it makes you happy. Som om det vore ett argument. Som om det vore tillräckligt.

Men Sheryl Crow skrev aldrig en lycklig låt här. Hon skrev en ärlig.

Jag har återvänt till den många gånger. Ofta utan att tänka på det. Den har bara funnits där. I bilen. I bakgrunden. Som ett slags lågmält sällskap.

Och varje gång slår det mig hur skoningslös den är.

För det är inte en låt om att välja rätt. Det är en låt om att stå kvar i något och försöka övertyga sig själv om att det var rätt val.

”If it makes you happy, It can’t be that bad”

Det är nästan tragikomiskt. Som ett resonemang man hör mitt i natten. När man inte längre orkar byta spår. När man hellre försvarar än förändrar.

Jag tycker om att hon inte lindar in det. Det finns inget moraliskt pekfinger här. Bara en axelryckning. Ett konstaterande.

Det här är jag. Det här blev mitt liv och jag försöker få det att gå ihop.

Kanske är det därför låten har åldrats så bra. För den romantiserar inte frihet. Den romantiserar inte uppbrott. Den romantiserar inte ens lycka.

Den ställer bara frågan:Varför stannar vi kvar i sådant som inte fungerar – och vad säger vi till oss själva för att orka?

Som låtskrivare har jag alltid dragits till just den sortens rader. De som inte vill imponera. De som inte vill vara smarta, utan som bara lägger något på bordet och låter det ligga kvar. Sheryl Crow gör det där med en märklig lätthet. Som om hon nästan sjunger förbi sin egen smärta. Som om melodin är ett sätt att stå ut.

Och kanske är det där låten bor. Inte i refrängen. Utan i glipan mellan orden.

I allt det vi säger till oss själva. För att kunna fortsätta.

If it makes you happy.

Ibland är det inte ett löfte. Det är ett försvarstal.