Innan den 29 januari

Jag sitter och tänker på den 29 januari.

På boksläppet. På att Sista vykortet från Manhattan snart inte längre bara är mitt arbete, utan något som ska möta sina läsare.

Det finns fortfarande tid kvar innan dess jag har bestämt mig för att använda den tiden väl.

Under dagarna i Alicante har jag, bland promenader och stilla morgnar, och framförallt sena nätter, börjat skriva på något som länge funnits i bakgrunden. En separat blogg inför släppet av boken.

Inte om handlingen. Inte om lansering.Utan om allt runt omkring.

Hur en bok blir till. Varför vissa berättelser inte släpper taget. Hur en röst långsamt hittar sin form och varför man ibland måste skriva sig fram till det man egentligen inte vill se.

Jag har under dagarna här skrivit om processen bakom romanen. Om Jaxon. Om brevet som form. Om självupptagenhet, språk och strykningar. Om varför Manhattan egentligen inte är en plats – utan ett tillstånd.

Det är texter som inte hör hemma i romanen. Men som ändå är en del av den.

I Alicante har tempot varit ett annat. Ljuset mjukare. Tankarna mindre brådstörtade.

Det har gett utrymme för reflektion. För att skriva långsamt. För att formulera sådant som inte behöver bli färdigt – men som behöver bli sagt.

Den här helgen släpper jag det första inlägget i den bloggen. Ett stillsamt avstamp. Inget avslöjande. Bara en öppning.

Om du vill följa vägen fram till Sista vykortet från Manhattan –inte som handling, utan som process –då börjar det där.

Vissa böcker börjar inte med första kapitlet. De börjar i väntan.