Jag och Peter Frampton

Jag höll mig vaken genom natten. Inte för att jag ville, för det var på tok för varmt och tankarna behövde få gå några varv till. Så jag slog på tv:n, öppnade YouTube och lät Peter Frampton ta plats i rummet.

Det finns kvällar då man inte längtar efter något nytt. Bara något man kan vila i. Något som bär på minnen från ett liv som inte ens behöver vara ens eget. Framptons musik gör just det. Den är varm, självklar och samtidigt lite vemodig. Som en vän från förr som fortfarande vet vad man känner.

Jag fastnade i gamla konsertklipp. Långt hår, leende ögon, den där närheten till publiken. Det legendariska Frampton Comes Alive! släpptes 1976 och blev ett av världens mest sålda livealbum. Men det är inte siffrorna som gör honom viktig. Det är tonen. Äktheten. Den där känslan av att varje ton spelas med hjärtat, inte bara med händerna.

Jag tror det är det jag söker de där nätterna. Någon som inte försöker övertyga, utan bara berättar. Peter Frampton berättar med sin gitarr. Och när han i Do You Feel Like We Do låter sin talkbox-gitarr börja tala, ja, då är det som att något löses upp i en. Det är inte ett trick – det är en själ som hittar sin röst.

Han började som tonåring, spelade med Humble Pie, men det var som soloartist han klev fram på riktigt. Och trots sjukdom, trots att kroppen inte längre gör som den en gång gjorde, har han fortsatt spela. För att det är det han gör. Det är så han andas.

Och kanske är det därför jag fastnar. För att det där ärligt spelade mitt i natten gör mig lite mer mänsklig. Lite lugnare. Lite mer hemma i mig själv.

När morgonen till slut smög in genom fönstret stod han fortfarande där på skärmen. Som om han också suttit uppe hela natten. Och jag log. För ibland är det allt man behöver.