Julens magi

Det är annandag jul.

En av de där dagarna som inte kräver något av oss. Som inte vill bli något särskilt.

Och kanske är det just därför den rymmer så mycket.

Julens magi, om den nu finns – och det gör den – bor sällan i det uppenbara. Inte i paketen. Inte i programmen. Inte i det där som ska bli rätt.

Den finns någon annanstans. Den finns i efterklangen. I det som ligger kvar när julafton har klingat av och juldagen stillnat. När disken är undanplockad men samtalen fortfarande hänger i luften. När huset är tyst på ett vänligt sätt. När man kan slå sig ner utan att känna att man borde vara någon annanstans.

Annandag jul är en sådan dag.

En dag utan riktning.

En dag som tillåter långsamhet, halvtomma kaffekoppar och tankar som får ta omvägar.

Det är ofta först då julens magi visar sig.

Inte som något stort, utan som en känsla av att allt för en stund är tillräckligt.

Att inget behöver läggas till. Att inget behöver förklaras. Kanske kommer den till under en promenad. Kanske vid en sjö, vid ett bord av väderbitet trä, med händerna runt en kopp som värmer mer än den borde. Kanske i den där märkliga friden som bara uppstår när man inte längre väntar på något.

Julens magi är lågmäld.

Den viskar snarare än ropar.

Och den har tålamod – den väntar tills vi har slutat jaga den.

Julen inte är ett ögonblick. Den är ett tillstånd.

Något som uppstår när vi saktar ner, stannar kvar och vågar vara i det som är.

Och kanske är det just där, i det stilla mellanrummet, som julen är som mest på riktigt.