Kungarna är på väg

Trettondagsafton.

Den här morgonen vill vara stilla. Som om världen har dragit ner på volymen för att ge plats åt ett annat slags ljud: skeden mot tallriken, kaffet som svalnar långsamt, regnet som gör sitt utanför fönstret utan att be om ursäkt.

Jag sitter med frukosten och låter tankarna gå. Inte i cirklar, mer som små promenader genom det som varit och det som kommer. I dag ska vi fira kungarnas dag. Här känns den inte som en parentes, utan som en riktig högtid – en dag där berättelserna fortfarande får ta plats. Tre vise män, en resa, ett löfte. Man kan le åt det, absolut. Men man kan också förstå varför människor fortsätter hålla fast vid det: vi behöver ritualer som påminner oss om att allt inte bara är vardag och logistik. Ibland måste livet få lite skimmer, även när himlen är grå.

I natt skrev jag. Jag gled in i texten och tiden tappade formen. Det är ett nytt projekt, en serie noveller med sikte på 2027. Redan nu finns två av dem färdiga. Den ena skrevs i Porto, där orden kom med havsluften och de branta gatorna som sällskap. Den andra tog form hemmavid, mitt i det där vardagliga livet som på något sätt alltid rymmer mer än man först tror. Två platser, två stämningar – och två texter som bär dem inom sig.

Jag tänker mig fem, kanske sex noveller till slut. Små koncentrerade berättelser. Inga utfyllnader, inget överflöd. Bara det som måste sägas. Noveller är som små rum: man kliver in, stänger dörren och försöker få luften att vibrera av något sant innan man går vidare. Jag tycker om den formen. Den kräver närvaro, men den ger också frihet.

Tankarna glider vidare till 2025. Mitt mest produktiva år hittills. Manus växte fram som om någon öppnat en ventil. Ändå gav jag inte ut någon titel. Det kan låta märkligt, nästan som att bygga ett helt hus och sedan inte flytta in. Men jag vet vad som finns där. Jag vet att arbetet är gjort. Och det finns en märklig trygghet i det.

2026 är tänkt att bli året då det faktiskt händer. Först Sista vykortet från Manhattan. Sedan ytterligare två släpp. Tre titlar som står färdiga i kulisserna. Om livet vill, så blir det så. Om inte, så vet jag ändå att manusen finns. De är klara. De bär.

Regnet fortsätter utanför. En förmiddag i vått ljus, en sådan där som egentligen ber om långsamhet. Den ska få bli till mer skrivande. Kanske blir det att sätta sig på 80 Mundos senare. Den bokaffären har blivit en favorit hos oss – inte bara för böckerna, utan för känslan. Som om platsen själv viskar: här får du tänka färdigt. Här får du stanna.

Inspirationen kommer sällan högljutt. Den dyker upp i små, nästan obetydliga saker: ett ord man råkar höra, doften av papper och kaffe, minnet av en stad långt bort. Ibland är det som att världen lämnar ifrån sig ledtrådar, men bara till den som är stilla nog att ta emot dem.

Och just nu, vid den här frukosten, känns det som att saker faller på plats. Kungarnas dag som väntar. Regnet som håller tempot nere. Nattens skrivande som fortfarande finns kvar i kroppen. Projekt som inte längre bara är idéer, utan faktiska texter.

Jag sitter kvar en stund till. Låter kaffet kallna. Låter tankarna gå färdigt.

För ibland börjar framtiden inte med stora beslut.

Ibland börjar den med en tyst frukost, ett regn som håller världen stilla – och två noveller som redan finns.