Livet är underbart

Fredag morgon…Jag är ensam i mina rum. På Mallorca lever livet för fullt låter rapporten, men här råder tystnad.

Innan frukost skriver jag en stund. Jag har tänkt ta en promenad, men det lockar inte. Istället fyller jag rummen med musik.

Sent om sider fann jag Vit Päls. Närmare än Franska Trion kommer jag inte. Det är naket och genialiskt på samma gång och jag är tacksam för att min vän Andreas öppnade den dörren för mig.

Jag lyssnar på Livet är underbart. Orden fastnar.

“Dom fanns ej i bibeln dom ord som du sa, dom skulle lätt skrämma en fullvuxen karl”

Det är oförutsägbart, ibland skarpt, ibland ömt, alltid på riktigt. Jag tänker att de största orden ofta är de vi inte hittar någon annanstans än i ögonblicket.

“Gjort för mycket kaffe sedan dagen du stack, fortfarande händer att jag dricker upp allt”

Så är det. Vardagen som fortsätter. Kaffet som blir för mycket men ändå alltid dricks upp. Små ritualer som bär sorgen men också håller oss kvar i något som liknar liv.

“Och så går det ett år och vi ses på kaféet och du är fortfarande det finaste jag vet”

Den där raden träffar. Tiden går, men känslan står still. Vissa möten förändrar oss aldrig, de bara återupprepar sig i nya versioner.

Och så refrängen, som stannar kvar även när låten är slut:

“Livet är underbart”

Jag tar in varje ord. Låter musiken påminna mig om det självklara som vi ändå så ofta glömmer.

Sedan går jag ut. Ut i september, genom Dalsland, vidare mot Bohuslän. Med musiken i huvudet, med raderna som fortfarande ringer i bröstet. Det är början på en ny dag.