Mannen med gitarren

För två år sedan var jag tillbaka i Macon, Georgia.

Det var en märklig känsla att komma tillbaka till en plats där jag en gång hade bott och levt. Under slutet av 90-talet trodde jag kanske till och med att jag skulle bli kvar där, men livet tog en annan väg, och åren gick.

Den här gången hade jag och mitt sällskap rest genom den amerikanska södern. Vi hade följt Highway 61 genom Tennessee, Mississippi och Louisiana, på jakt efter bluesen – och efter människorna som fortfarande bar den med sig. Vi träffade flera riktiga bluesmän längs vägen. Människor med musik i händerna och historier i ansiktena.

Men det var kanske först när vi kom till Macon som vi träffade honom.

Jag minns honom där, mitt i vardagen, på en parkering vid vägen. En äldre man i röd skjorta, med gitarren i sitt fodral. Han bar den som om den alltid hade hört till honom. Som om den följt med genom ett långt liv av spelningar, resor och berättelser. Han var en bluesman, en riktig sådan.

Macon var inte bara ännu ett stopp på resan. Det var en plats där mitt eget förflutna väntade någonstans i bakgrunden. Jag hade kommit tillbaka till staden där jag en gång trodde att livet kanske skulle bli kvar – och där stod plötsligt en man med sitt gitarrfodral, mitt i en annan berättelse, ett annat möte.

Ibland är det så med resor. Man ger sig av för att hitta musiken, landskapet eller de stora ögonblicken och så möter man en människa som får allt att kännas lite mer på riktigt.

Det är kanske just därför jag fortfarande minns honom.