Mellan två städer
- för 15 timmar sedan
- 2 min läsning
Det är märkligt hur vissa städer stannar kvar i kroppen. Jag sitter hemma vid skrivbordet nu. Ute är det den där tidiga vårvintern som mars ofta bär med sig. Solen syns inte till när jag blickar ut över landskapet.
Det är långt från Manhattan...och ändå inte.
När jag skrev Sista vykortet från Manhattan tänkte jag ofta att städer egentligen bara är kulisser. Bakgrunder till människors liv. Platser där historier råkar utspela sig.
Men efter ett tag började jag förstå att det inte riktigt stämmer. Vissa städer gör något med en. New York är en sådan stad.
Det är en plats där människor kommer för att börja om. För att försvinna. För att bli någon annan än den de var hemma och ibland, om man stannar länge nog, börjar man förstå att man egentligen aldrig flydde från något alls.
Man tog bara med sig sitt liv över Atlanten.
När jag arbetade med historien om Jaxon Frost tänkte jag ofta på just det. Hur lätt det är att föreställa sig att en ny plats ska förändra allt. Att ett nytt kvarter, en ny bar, en ny stad ska skriva om berättelsen om ens liv.
Men människor är mer komplicerade än så.
Vi bär våra historier med oss.
I en resväska.
I en anteckningsbok.
I en laptop på ett litet bord i ett rum i Manhattan.
Jag skrev nästan klart manuset till boken i New York. Det är nu nästan exakt ett år sedan. Jag satt där, långt hemifrån, och försökte förstå en historia som egentligen handlade om något mycket närmare än en stad. Den handlade om en människa. En ganska osympatisk människa ibland. En självisk människa.
En människa som försöker förstå hur livet kunde bli som det blev.
Det var faktiskt befriande att skriva honom.
För i litteraturen finns det en frihet att låta människor vara just människor. Inte bättre än de är. Inte vackrare än de är. Bara sanna.
Nu ligger boken här på skrivbordet framför mig. Signerade exemplar är på väg ut till läsare som beställt dem. Det är alltid en märklig känsla när en historia lämnar ens eget huvud och börjar leva i någon annans.
Det är då en bok egentligen börjar.
Och ibland tänker jag att varje bok i själva verket bara är ett slags vykort.
En kort hälsning från en plats i livet där man en gång befann sig.
Det här råkade bli mitt sista vykort från Manhattan.