Morgonen då Montana öppnade sig

I kväll sitter jag och läser en text jag skrev i West Yellowstone. Den blev aldrig publicerad. Där står det ”tidigt denna morgon”, och när jag läser de orden minns jag hur kall luften var när vi gick ut till bilen. Anette och jag bodde alldeles vid den västra infarten till Yellowstone, i en liten stad där nästan allt tycktes handla om nationalparken. Efter dagarna i Arizona, Nevada och Utah hade jag vant mig vid att värmen fanns där redan när man öppnade dörren på morgonen. Här drog jag jackan tätare om mig. Luften var sval och klar och doftade av barrskog.
Vi körde in i parken tidigt, med Lamar Valley som mål. Vid Madison låg dimman ännu kvar längs vattnet. På sina ställen såg vi floden mellan träden, på andra försvann den helt under det vita. Längre bort hade ljuset redan nått de översta trädkronorna. Jag minns hur ögonen hela tiden sökte sig ut mot gläntorna. Var det en sten där ute i gräset eller stod det faktiskt någonting där? Vi hoppades på att få se bison, och någonstans fanns förstås också tanken på en varg eller en grizzly. Bara möjligheten gjorde att jag såg på landskapet med en uppmärksamhet jag sällan har när jag sitter i en bil.
Det är lätt att förstå varför Montana kallas Big Sky Country. Jag hade faschinerats tidigare på resan, över de röda bergen i Utah och de torra vidderna i Nevada. Ändå var det något särskilt med hur blicken kunde följa gräset över dalbottnen, vidare upp längs sluttningarna och hela vägen till bergen som låg blå i fjärran. Himlen tog vid långt innan man tyckte att marken borde ta slut. Framåt kvällen skulle vi vidare mot Bozeman, en stad som både Anette och jag hade sett fram emot. Vi tog den här bilden den där morgonen. När jag tittar på den nu minns jag känslan av att ha en hel dag framför oss och att gärna vilja stanna en stund till just där vi var.
I texten från den morgonen skrev jag att jag hoppades att djuren skulle visa sig. Det gjorde jag verkligen, men när jag lägger undan texten i kväll är det en krök i floden jag ser framför mig. Dimman ligger fortfarande tät över den ena stranden. På den andra har solen just nått ner till gräset. Vi hinner se det i några sekunder innan vägen svänger. Sedan är det borta ur bilrutan, och ändå är det just där jag hamnar när jag tänker på Yellowstone.