Morgonen som inte kräver något

Det är morgon i Alicante.En sådan morgon som inte ställer frågor. Inte ber om svar. Inte vill bli något mer än just morgon.

Jag sitter med frukosten framför mig. Det finns inget som måste hinnas ikapp. Inga punkter som väntar på att bockas av. Bara ett stilla nu, som får breda ut sig utan att be om ursäkt.

Utanför rör sig staden långsamt. Någon drar upp en jalusi. Någon annan ställer ut stolar som om dagen redan vet var den ska ta vägen. Här känns det som att morgnarna inte vill vara produktiva. De vill bli levda.

Jag tänker på hur sällan jag ger mig själv den här sortens tid hemma. Hur lätt morgnar annars fylls av planer, måsten, förväntningar. Som om dagen inte duger förrän den presterat.

Här är det annorlunda. Här räcker det att vara vaken.

Jag har skrivit lite i natt. Några rader som jag blev nöjd med.

De låg kvar i mig när jag vaknade. Inte för att de var viktiga – utan för att de fick plats.

Det är kanske det som är skillnaden. Inte solen, eller regnet, Inte värmen, eller kylan. Utan utrymmet. Att morgonen inte kräver något tillbaka.

Det är precis så jag vill börja fler dagar. Inte bara här. Utan överallt där livet pågår.