Morgonstund

Det är lördag i Marrakech, men egentligen är det inte platsen som är det viktiga just nu. Det är morgonstunden.

Anette säger:

"Jag tycker bäst om morgonen."

Och jag kan inte annat än hålla med.

Morgonstunden är som en hemlighet. Den tillhör dem som vaknar innan världen hunnit bli högljudd. Innan mobiltelefoner börjar surra, innan planerna tar över, innan dagen blir prestation.

Här är det svalt. Ljuset är mjukt, nästan blekt. Det ligger över pelarna och de mosaikklädda väggarna som ett tunt filter av stillhet. Personalen rör sig lågmält. Kaffet är hett mot händerna. Och någonstans i bakgrunden hörs ett svagt klirr av porslin.

Det är i morgonstunden jag känner mig mest närvarande. Inte för att något särskilt händer.

Utan för att inget måste hända. Tankarna får komma långsamt. De behöver inte vara kloka eller färdiga. De får bara finnas där. Det är då idéer föds. Det är då jag ser klarare. Inte bara på text och skrivande, utan på livet. På relationer. På vad som är viktigt och vad som egentligen bara är brus. Morgonstunden är förlåtande. Den kräver inget av mig.

I Sverige i februari är morgonen ofta mörk och kall. Här är den ljus och sval. Men känslan är densamma. Det är något med just den första timmen som är universell. Den bär på en stillhet som inte går att köpa för pengar, inte att planera, man måste bara vara där.

Jag sitter med koppen nära ansiktet och ser hur dagen långsamt vecklar ut sig. Om någon timma kommer värmen. Ljuden. Rörelsen, men just nu är det bara detta.

Och jag tänker att kanske är det därför morgonstunden är så värdefull. Den påminner oss om att vi inte alltid behöver springa.

Att det finns en styrka i att börja långsamt.

Att stillheten inte är tom – den är full av möjligheter. Anette har rätt. Morgonstunden är bäst.