Nationaldagen måste bli mer än kaffe, tal och fanor

I morse skrev jag om Sverige och nationaldagen. Det kan du läsa här: Varför blir det aldrig riktig fest av Sverige?

Det handlade om varför det aldrig riktigt blir den där självklara festen av den.

Om varför vi svenskar verkar ha så svårt att fira vårt eget land utan att samtidigt bli lite generade, lite försiktiga, lite osäkra på tonläget.

Men under dagen har jag fortsatt att tänka på det där.

Och ju mer jag tänker, desto mer landar jag i att det kanske inte bara handlar om vår svenska mentalitet.

Det handlar också om vad vi faktiskt erbjuder människor när vi bjuder in dem till nationaldagsfirande.

I går var jag, traditionsenligt, vid Stigens herrgård.

Det är en fin plats.

Det är något vackert med att samlas där. Med flaggorna, musiken, människorna, kaffet, föreningarna, talen och den där känslan av att en liten kommun ändå försöker hålla fast vid något gemensamt.

Jag tycker om sådant.

Jag tycker om traditioner.

Jag tycker om att människor dyker upp.

Jag tycker om att någon orkar arrangera.

Jag tycker om att priser delas ut till människor som gjort något viktigt för andra.

Jag tycker om att föreningar får synas.

Jag tycker om att någon spelar musik.

Jag tycker om kaffet, lotterierna, hjulet och hela den där enkla ramen som hör ett sådant firande till.

Så det här är inte en text mot dem som ordnar.

Tvärtom.

Det är snarare en text för att vi ska kunna tänka vidare.

För när jag stod där i går blev en sak väldigt tydlig.

Medelåldern var hög.

Extremt hög.

Och jag skriver inte det för att hänga upp mig på de äldre som var där. (Jag är ju dessutom själv en person som höjer medelåldern). De ska naturligtvis vara där. De bär många gånger både traditionerna, föreningslivet och minnet av hur sådana här dagar en gång kändes.

Utan jag skriver det för att jag nästan inte såg några barn.

Och knappt några ungdomar heller.

Det var det som stannade kvar hos mig.

Inte vilka som var där.

Utan vilka som inte var där.

För om nationaldagen ska betyda något i framtiden kan den inte bara vara en högtidsstund för dem som redan tycker att den är viktig.

Den måste också bli en dag som barn minns.

En dag som ungdomar inte upplever som något de råkar passera förbi.

En dag där familjer känner att det faktiskt finns en anledning att komma.

Inte bara för att man borde.

Utan för att det händer något där.

När jag började tänka på programmet blev det ännu tydligare.

Det var inget fel på priserna som delades ut.

Inget fel på musiken.

Inget fel på kaffeserveringen.

Inget fel på lotterierna eller hjulet.

Felet låg inte i de enskilda delarna.

Felet låg i blandningen.

För om man tittade på helheten fanns det väldigt lite som faktiskt riktade sig till barn eller ungdomar.

Det fanns inget som riktigt ropade:

Kom hit.

Det här är också för er.

Och där tror jag att många nationaldagsfiranden i Sverige har något viktigt att fundera över.

Vi säger gärna att nationaldagen ska vara en dag för alla.

Men då måste den också kännas som en dag för alla.

Inte bara i orden.

Utan i programmet.

I platsen.

I tempot.

I aktiviteterna.

I musiken.

I maten.

I möjligheten att delta.

För barn firar inte ett land genom att lyssna på ett högtidstal.

De firar genom att springa, leka, prova, smaka, sjunga, skratta och minnas att det hände något roligt.

Ungdomar kommer sällan för att det står “traditionsenligt firande” på en affisch.

De kommer om det finns något som angår dem.

Musik de känner igen.

En scen där unga får uppträda.

Mat.

Aktiviteter.

Gemenskap.

Något att göra med kompisar.

Något som inte bara säger att de får vara där, utan att någon faktiskt har tänkt på dem.

Det betyder inte att nationaldagen ska göras om till tivoli.

Det betyder inte att högtidligheten ska bort.

Tvärtom.

Jag tror att högtidligheten kan bli starkare om den får vila i en större folkfest.

Det är kanske där nyckeln finns.

Inte antingen eller.

Utan både och.

Först lek.

Sedan tal.

Först barnens spring i gräset.

Sedan nationalsången.

Först föreningarnas prova-på-aktiviteter.

Sedan prisutdelningar.

Först unga röster från scenen.

Sedan de äldre som berättar varför dagen betyder något.

Det ena behöver inte hota det andra.

Det kan bära det.

Jag tänker på hur nationaldagen skulle kunna se ut i en kommun som vår.

Tänk om området redan från början var uppbyggt som en dag för hela familjen.

En barnyta där föreningar fick ordna prova-på.

Judo.

Fotboll.

Ridning.

Scouter.

Kulturskola.

Bibliotek.

Hembygdsförening.

Kanske en liten skattjakt runt området med frågor om Sverige, Dalsland och Färgelanda.

Ansiktsmålning.

Hoppborg.

En liten scen där barn och ungdomar får sjunga, spela, dansa eller läsa egna texter.

En plats där unga entreprenörer får sälja något.

En fotovägg med blågula färger.

En tipspromenad som inte bara handlar om kungar och årtal, utan om vad Sverige faktiskt är i människors vardag.

En fråga kunde vara:

Vad i Sverige vill du att dina barn ska få behålla?

En annan:

Vad tycker du att vi behöver bli bättre på?

Då blir nationaldagen inte bara nostalgi.

Då blir den ett samtal mellan generationer.

Och det är kanske just det som saknas.

För många nationaldagsfiranden känns fortfarande som om de är byggda bakåt i tiden.

Inte på ett dåligt sätt.

Men på ett ofullständigt sätt.

De bevarar traditionen, men bjuder inte alltid in framtiden.

Och ett land som firar sig självt utan sina barn har faktiskt ett problem.

För vilka ska bära dagen vidare om de aldrig fick en anledning att älska den?

Jag tror inte att barn automatiskt kommer att bry sig om nationaldagen bara för att vi vuxna tycker att de borde.

De måste få egna minnen av den.

De måste ha sprungit på gräset med en glass i handen.

De måste ha hört musik de gillade.

De måste ha provat något nytt.

De måste ha sett sina kompisar där.

De måste ha känt att dagen inte bara tillhörde kommunfullmäktige, föreningsfanorna och högtidstalarna.

Den tillhörde dem också.

Det är där jag tror att vi behöver tänka om.

Nationaldagen ska inte bara administreras.

Den ska gestaltas.

Den ska kännas.

Den ska lukta kaffe, grill, nyklippt gräs och sockervadd om det behövs.

Den ska låta som musikkår, barnskratt, ungdomsband och nationalsång.

Den ska rymma både det högtidliga och det lite stökiga.

Både de äldre som sitter med kaffekoppen och barnen som springer förbi.

Både fanorna och fotbollsmålet.

Både talet till de nya svenska medborgarna och den där sexåringen som just fått en svensk flagga målad på kinden.

Det är först då nationaldagen kan börja bli något mer än en punkt i kalendern.

För när man tittar på andra platser i Sverige ser man att det går.

Karlstad har sitt firande i Mariebergsskogen, där högtidsmarsch och officiellt program blandas med familjescen, barnaktiviteter, djurpark, barnbokbuss, cirkus, pyssel, lekar och till och med ett gemensamt nationaldagsdopp.

Borås gör nationaldagen till ett familjefirande i Stadsparken med luftakrobatik, workshop, ansiktsmålning, fotbollsturnering, dansstopp och aktiviteter för barn.

Borlänge firar på Gammelgården med scenprogram, kulturstipendium och medborgarskapsceremoni, men också med barnområde, hoppborg, hinderbana och fiskedamm.

Det behöver alltså inte vara komplicerat.

Men man måste vilja något med dagen.

Inte bara genomföra den.

Inte bara upprepa den.

Inte bara hoppas att folk kommer för att de alltid har gjort det.

För det kommer de inte alltid att göra.

Särskilt inte barnfamiljer.

Särskilt inte ungdomar.

Särskilt inte i en tid där det finns tusen andra saker som drar i människors uppmärksamhet.

Därför måste nationaldagen konkurrera lite mer om hjärtat.

Inte genom att bli ytlig.

Utan genom att bli levande.

Jag tror att vi ibland är för rädda för att göra nationaldagen glad.

Som om glädje skulle göra den mindre värdig.

Men det är tvärtom.

Ett land som vågar låta barnen leka mitt i firandet säger något vackert om sig självt.

Det säger:

Det här är inte bara vår historia.

Det här är deras framtid.

Och då måste de få vara med.

Kanske är det just där jag landar i kväll.

Efter ännu en nationaldag.

Efter kaffet, talen, musiken, priserna och alla de människor som faktiskt kom.

Det var fint.

Men det räcker inte.

Om nationaldagen ska bli något mer i Sverige måste vi sluta fråga varför folk inte kommer.

Och i stället börja fråga vad vi ger dem att komma till.

För kanske är det inte så konstigt att barnen saknas om dagen aldrig riktigt har byggts för dem.

Kanske är det inte så konstigt att ungdomarna uteblir om ingen har frågat vad som skulle få dem att stanna kvar.

Kanske är det inte så konstigt att firandet känns gammalt om framtiden inte finns med i programmet.

Jag vill inte ha bort traditionerna.

Jag vill göra dem större.

Jag vill att fler ska få plats i dem.

Jag vill att nationaldagen ska rymma både de som minns och de som ännu inte fått något att minnas.

För ett land firas inte bara genom det vi säger från en scen.

Det firas genom vilka vi bjuder in.

Vilka vi ser.

Vilka vi planerar för.

Vilka vi låter känna:

Det här är också mitt.

Och om vi menar allvar med nationaldagen, då måste barnen och ungdomarna inte bara vara välkomna.

De måste märka att vi väntade på dem.