Nu släpper jag taget

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den.

Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför.

Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte fick plats i romanen. Det som fortfarande pågår.

Det finns en punkt där man måste sluta skriva. Inte för att allt känns klart. Inte för att varje mening är perfekt. Utan för att texten är färdig.

Det är en svår skillnad att acceptera. För färdig betyder inte avslutad. Det betyder bara att berättelsen inte längre mår bättre av min närvaro.

Sista vykortet från Manhattan är inte längre mitt projekt. Det är inte längre något jag kan skydda, justera eller förklara. Det är en bok som nu får stå på egna ben.

Jag har sagt det jag behövde säga. Inte allt jag kunde, men det som var nödvändigt.

Jag har strukit det som inte skulle vara med. Låtit sådant jag tyckte om försvinna och lämnat kvar det som bar, även när det skavde.

Det finns alltid en frestelse att gå ett varv till. Att mildra. Att förtydliga. Att rädda något från att bli missförstått.

Men till slut måste man sluta stå emellan. Mellan texten och läsaren.

Mer kan jag inte göra nu. Inte utan att börja ta ifrån boken något.

Så jag släpper taget. Låter orden möta sina läsare utan mig som filter. Utan instruktioner. Utan försvar.

Nu är det upp till texten och till den som läser.